Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates

Originaltitel: My Life as a Rat

Sidor: 427 (Inbunden)

"I Mitt liv som råtta får vi möta Violet Rue Kerrigan som tolv år gammal får veta att hennes två äldre bröder har begått ett rasistiskt mord på en afroamerikansk skolkamrat. När Violet gör det rätta och berättar om mordet, och bröderna grips och döms, blir hon utfryst av sin familj. 

I en rad starka tillbakablickar får läsaren följa Violets resa, från älskad minsting i en syskonskara om sju, till utstött av föräldrar, syskon och församling. Gång på gång frågar hon sig: Vad är viktigast, att vara lojal mot familjen eller mot samvetet? Och kan man göra det rätta, men ändå bittert ångra det? Ensam i världen tvingas hon bryta sig fri från sina föreställningar om vad en familj är vem hon är och hitta sin egen väg."

Herregud vilken mörk berättelse. Det är så mycket sorg och smärta på de här sidorna. Det är precis det som gör den otroligt bra.

Det är otroligt berörande. Hjärtat värker så mycket för Violet. Hon gör det rätta men straffas hårt av sin familj. De bryter alla band med henne och hon får inte bo kvar hemma. Tänk dig det som tolvåring. Det skulle nog vara tillräckligt för att knäcka många men det tar inte slut där. Hon får uppleva fler hemska trauman och har inget annat val än att bli en riktigt stark person för att ta sig igenom allt. Jag blir imponerad av hennes vilja att överleva. Mycket av det ligger nog i en önskan om att få tillbaka sin familj, även om jag tycker att de inte förtjänar att få tillbaka henne.

Det är en lång resa som handlar om familjeband, att göra rätt, att försöka skapa sig ett eget liv även när det verkar omöjligt. Det är inget lätt bagage Violet har att bära på och hon utvecklas verkligen under bokens gång. Med den här boken påminns jag om varför jag gillar Oates så mycket.