We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson

Originaltitel: We Have Always Lived in the Castle

Sidor: 146 (Häftad)

"My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have thought that with any luck at all I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on my hands are the same lenght, but I have had to be content with what I had.

I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in my family is dead."

Det här är en mycket underlig liten bok. Den har en kuslig stämning i sig, i det att man som läsare verkligen inte får veta vad sjutton det är som egentligen hänt familjen Blackwood. Eller jo, man får veta vad efter ett tag, men inte varför eller på grund av vem. Och karaktärerna, så mystiska figurer! De lever väldigt isolerade efter att resten av familj dött och har väl invanda ritualer för att känna sig trygga från resten av världen.

Mary Kathereine har begravt saker på gården, spikat upp en bok på ett träd och lite annat för att se till att deras hus är säkert, att ingen oanmäld gäst gör intrång. Men en dag faller hennes bok ner och hon byter inte ut den på en gång, och en ovälkommen person dyker upp och hela deras tillvaro ändras.

Den är kuslig men kanske inte så läskig som jag hade väntat mig. Det gör däremot inget för den är riktigt bra ändå. Shirley Jackson har ett väldigt passande språk för den här typen av berättelser. Tidigare har jag läst The Haunting of Hill House, men då den svenska översättningen. Nu är jag glad att den här blev på originalspråket, det gjorde faktiskt läsningen ännu bättre.