Tjuren Ferdinand av Munro Leaf

Originaltitel: The Story of Ferdinand

Sidor: 72 (Inbunden)

Ålder: 6-9

Recensionsexemplar: Från Modernista, tack! 

"Den älskade sagan om tjuren Ferdinand - som helst bara vill sitta under sin korkek och lukta på blommorna..."

För det första, den här boken är så vacker att jag höll på smälla av när jag öppnade paketet och såg den. Jisses, bilden här ovanför gör den inte rättvisa. Den är så mycket mer dramatisk och levande i verkligheten.

De allra flesta känner väl till Ferdinand, kanske mest på grund av hans årliga uppdykande i Kalle Ankas julafton. Det är i alla fall därifrån jag känner honom. Ska jag vara helt ärligt visste jag inte ens att det var en barnbok från början. Visste ni att den sågs som en symbol för pacifism när den kom ut 1936? Jag tyckte det var intressant fakta på informationsbladet som följde med. Så nu har jag lärt mig lite nytt också!

Så fort jag öppnar boken känner jag igen mig, man har verkligen gjort ett bra jobb med att få bilderna ur boken vidare till tv-rutan. Ansikten, djur och scener, allt är välbekant. Men här är det i svartvitt, vilket inte gör något alls. Det gör tvärtom allt mycket finare i mina ögon, mer stillsamt på något vis, trots att en del scener är fyllda med energi.

Handlingen är ju berömd, den stillsamma tjuren som bara vill sitta och lukta på sina blommor men dras med till en tjurfäktning på grund av ett missförstånd. Tänker man bara snabbt på det kan det verka som en väldigt enkel berättelse. Men här finns mycket att diskutera tillsammans med barnen tänker jag. Om användandet av våld, valet att inte slåss, om tjurfäktningar och hur fint det är när man vågar vara sig själv.

Och det är väl därför vi älskar Ferdinand så mycket, han är sig själv och allt han vill är få leva sitt liv i lugn och ro.

"Och såvitt jag vet, sitter han fortfarande under sin korkek och luktar på sina blommor..."