Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger

Originaltitel: Härifrån till verkligheten

Sidor: 267 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Ordberoende Förlag, tusen tack!

"Den heta sommaren går in i augusti. Medan Marianne kör hemåt över den skånska slätten, vänder dotterns plan tillbaka mot Stockholm. Semestern är slut och Marianne kan pusta ut. Nu stundas äntligen egentid och den vardag hon lärt sig älska.

I Stockholm landar Karin och våndas inför hösten. Författardrömmarna rasar in på förlaget och i hjärtat skaver hemligheten om makens bortgång. Men en tanke har börjat ta form kring mammans sjuttiofemårsdag. Ett övertagande av hennes skånelänga kan vara chansen till den nystart hon så väl behöver.

Så öppnar Marianne dörren för en rörmokare. Hon hamnar i ett tvärdrag av känslor och tankar. Bor hon egentligen i sin dotters barndomshem eller bor hon i sitt eget vuxenhem? Varför hade hon aldrig valt, utan bara låtit saker ske? När födelsedagen kommer har både mor och dotter med sig överraskningar till festen."

Jag förväntade mig inte att bli golvad av den här boken. Men det blev jag. När jag väl börjat läsa var det svårt att lägga undan den, så det tog mig mindre än ett dygn att komma till sista sidan. Och den berg-och-dal-bana av känslor jag fått vara med om är galen.

Jag har suttit med ett leende på läpparna och en värme i bröstet över hur fint Marianne får det när hon blir kär på gamla dar, för att i nästa kapitel känna hur min puls ökar av ren frustration över hur Karin beter sig. Jag fick ta en paus i lördagskväll och gå ut på promenad med hunden för att kyla ner mig, jag var så pass upprörd. Eva Rydinger kan verkligen skriva så att det berör.

Det är en otrolig styrka i den här boken, att den letar sig in under huden på mig och får mig att bry mig. Karaktärerna blir levande. Jag hejar på Marianne och vill helst av allt hälla en hink med iskallt vatten över Karin så att hon vaknar upp och börjar ta sig upp ur det mörka hål hon envist gräver ner sig i. Jag förstår att hon har det jobbigt med en så stor sorg, att förlora sin man, jag kan inte ens tänka mig hur ont det gör. Men att hon dömer ut alla andra som inte hänger sig fast i sorgen på samma sätt som hon, det gör mig tokig. Både för att det är så orättvist mot dem i hennes omgivning men också mot henne själv.

Kapitlen hoppar mellan Marianne och Karin. Och samtidigt mellan hopp och sorg. Marianne står för hoppet, löftet om att det aldrig är för sent att börja om. Det spelar ingen roll om man är på väg att fylla sjuttiofem eller inte, kärleken kan dyka upp när som helst, man kan göra nya val och hitta nya vägar att gå. Karin är sorgen personifierad, allt i hennes liv handlar om tomrummet som hennes man lämnade efter sig och till viss del även om det tomrum som hennes far lämnade efter sig när han dog 13 år tidigare. Hon vet inte hur man släpper taget och går vidare och hon ser det som ett svek när andra gör det.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Härifrån till verkligheten och alla känslor den gav mig, men jag tycker verkligen att ni ska läsa den själv istället. Det är en bok som jag kommer att bära med mig länge.