Löparens hjärta av Markus Torgeby

Originaltitel: Löparens hjärta

Längd: 5h 46min

Uppläsare: Magnus Schmitz

"Markus Torgeby är den stora löpartalangen som 20 år gammal bosatte sig i en kåta i den jämtländska skogen. Där levde han under fyra år som en eremit. Så vad var det som fick honom att lämna allt? Och vad lärde han sig av att leva ensam i skogen?

I Löparens hjärta berättar Markus Torgeby gripande om uppväxten där han plågades av väckelsepredikanterna på Öckerö och alldeles för tidigt fick ta ett vuxenansvar för sin sjuka mamma. Att springa ensam över klipporna blev hans mentala frizon och räddning. När Markus sedan upptäcktes av en tränare som ville lyfta honom till Europaeliten såg han det som sin stora chans men snart blev även idrotten ångestladdad och krävande. På ett träningsläger kollapsade hans fotvalv. Så hade han inte heller löpningen.

Löparens hjärta handlar om att våga gå sin egen väg och den kraft som finns att hämta i ensamheten och naturen. Markus Torgeby vänder sig till alla som har funderat på att kliva av ekorrhjulet, och ställer sig frågande till mycket av det som vi andra tar för självklart inklusive den löpartrend som svept över Sverige de senaste åren."

Jag fick upp ögonen för den här boken någon gång efter att jag hade både sett och läst Vild av Cheryl Strayed förra året. När det då helt plötsligt dök upp en bok om en svensk som bosatt sig ensam ute i skogen för att komma bort från allting, då kände jag verkligen ett stort behov av att läsa den också. Jag vet inte vad det är, men Vild öppnade upp något där, jag vill läsa om människor som lämnar allt och ger sig ut på något nytt, något nära naturen, något som samhället inte förväntar sig att man ska göra.

Även om Löparens hjärta inte tar mig med storm på samma sätt som Vild gjorde så tycker jag otroligt mycket om den. Det är verkligen en ärlig och rak berättelse, språket är inte tillgjort utan det känns som att författaren helt enkelt skrev det som dök upp i tankarna utan för mycket redigering. Jag uppskattar det. Som läsare/lyssnare får man följa Markus under hans uppväxt, när hans mamma blir sjuk i MS, vad löpningen betyder men hur den till slut också görs till något negativt när den blir pressad.

Och så klart åren i skogen och de fascinerar mig otroligt mycket. Själv hade jag nog aldrig klarat mig, jag hade inte vetat vad jag skulle göra. Inte i en kåta i alla fall. Jag har en kompis som garanterat skulle fixa allt praktiskt galant men jag har aldrig varit den personen. Kanske är det därför jag blir så intresserad? Ensamheten däremot, om jag får ha med mig Nitro och kan läsa, tror jag inte skulle störa mig så mycket. Själva tanken på att bo i skogen, och leva så enkelt som han gör, är väldigt tilltalande på något vis: han går upp, äter, springer, bara är, äter, sover. Gör det han måste för att klara sig.

Skulle ni klara av det, en vecka, en månad, längre? Om ni får byta ut kåtan mot en liten stuga?
Det är helt klart en läsvärd bok, den gör så att man tänker till, känner efter. Och jag har fått en underlig lust att börja springa lite...