H som i hök av Helen Macdonald

Originaltitel: H is for Hawk

Sidor: 361 (Inbunden)

"Helen Macdonald är i fyrtioårsåldern när hennes älskade far plötsligt dör. Redan när hon var liten flicka introducerade han henne för den fascinerande falkenerarkonsten och detta speciella intresse har alltid varit ett starkt band mellan dem.

 Sorgen som drabbar Helen är förlamande. Samtidigt känner hon en närmast tvingande längtan att anta den största utmaningen en falkenerare kan ställas inför: att tämja en duvhök. För åtta hundra pund köper hon höken Mabel. Hon fyller frysen med hökmat, stänger av telefonen och ger sig ut på en livsresa hon inte vet var den ska sluta."

H som i hök är också en bok raden av dem som fascinerar mig för att det handlar om människor som gör livsval som inte är vanliga. Som i Löparens hjärta och Vild. Den gemensamma nämnaren är på något vis naturen. Vare sig det handlar om att bo i en kåta i skogen, ta en väldigt lång vandring eller tämja en duvhök så är det till naturen de vänder sig för att finna ro och tröst. Och det är just den delen jag vill åt på något vis, det är det jag vill läsa om.

Det här är inte en fartfylld bok, men den är otroligt välskriven. Den är lugn, ärlig och intressant även om det inte går fort. Jag kunde absolut ingenting om falkenerare innan jag började läsa, men jag lär mig mycket under tiden. Dels av Helens egen erfarenhet, dels av äldre litteratur som hon berättar om. Väldigt fäst, av många olika skäl, är hon vid T. H. Whites bok The goshawk. Det är en text hon återkommer till ofta och både fascineras och förfäras av. White var nämligen inte alltid särskilt vettig i sitt försök att tämja sin hök Gos.

Allt det här, Macdonalds egen berättelse och fördjupningarna i andras ord, bildar en väldigt läsvärd upplevelse. Jag lär mig, jag känner igen mig i sorgen, känner kärlek och hopp och sitter nog ibland och gapar för att jag är så inne i texten och en värld som är så långt ifrån något jag känner till.

"Trots att jag inte ens kan se hans ansikte för mig nu, och trots att jag inte bara vet varför han stack, utan även att han i princip hade kunnat vara vem som helst, så äger jag fortfarande en röd klänning som jag aldrig mer kommer att ta på mig. Det är bara så det är." - sid 27