tisdag 8 mars 2016

En väldigt älskad monsterkatt

Det är inte ens ett år sedan jag skrev ett liknande inlägg..och jag hade hoppats på att det skulle dröja mycket längre än så här..
Men idag fick min älskade monsterkatt Mori somna in, 14 år gammal. Hans njurar började ge upp så det var det bästa för honom. Jag och mamma skaffade honom tillsammans när jag fortfarande bodde hemma, efter det har han bott både med i Värmland och nu de senaste 3 åren har han bott med mamma i Kiruna igen. Så det var hon och min systerson som var med honom idag..och det hugger så i mig att jag inte kunde vara där för honom..


Jag har alltid kallat honom min monsterkatt för han hade tummar och kunde greppa tag om saker..ibland grep han tag om ens finger. Men väldigt ofta använde han sina tassar för att jävlas. Om man sov och han ville ha påfyllning i matskålen kunde han slå en på kinden med tassen, fick han ingen reaktion så lät han tassen ligga mot kinden och spände lite lagom hotfullt ut klorna. Eller så hoppade han upp någonstans och började sakta men säkert putta saker mot kanten tills de föll i golvet..nog har jag svurit åt honom många gånger men egentligen älskade jag hans upptåg och tomheten över att aldrig få vara med om dem igen är hemsk.


Hos mamma har han varit innekatt men hos mig i Värmland fick han gå ut och in som han ville, något han älskade. Från att ha varit en liten rädd typ blev han en kaxig herre som på gatan vi bodde kallades Generalen, grannarna tyckte det såg ut som att han marscherade upp och ner och höll koll på läget. Jag har också hört att han faktiskt jagat iväg rådjur från gården...Stadskatten blev tuff på landet.


Men på nätterna sov han inne i sängen med mig. Då kunde han ligga på armen min och spinna. Jag vet inte hur många nätter hans andetag höll paniken borta från mig då jag inte kunde somna själv. Och när jag väl somnade visste jag att jag skulle vakna till någon som kärleksfullt men bestämt slog till mig i ansiktet med en tass.


Mori min älskade monsterkatt, jag vet att Aramis kommer vara överlycklig över ditt sällskap och att få tvätta dina öron igen, men du lämnar ett stort hål här och jag är så ledsen över att jag inte hann krama dig en sista gång...

18 kommentarer:

  1. Så sorgligt att mista sina älskade djur. Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Väldigt vacker kattherre! Förstår att du är ledsen. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja han var grymt fin. Kram!

      Radera
  3. Fy vad sorglgit att djuren försvinner från en.. Lilla Mori ser faktiskt väldigt kaxig ut ;) och väldigt fin!
    Men jag undrar, var han innekatt från början? Jag menar när du släppte ut honom, var han van vid utelivet? För jag tänker på vår katt som vi haft inne eftersom vi bor i lägenhet, men jag hade gärna sett att hon i framtiden kan få gå ut mer fritt än i koppel. Jag tror inte hon skulle förstå alla faror tyvärr.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han blev väldigt kaxig :). Han var innekatt från början jo, men sen kunde inte mamma ha honom mer ett tag och för att få flytta till mig ville min dåvarande sambo att han skulle få gå ute. Men han fattade snabbt, bilar håller man sig borta från, hundar går man inte för nära osv. Han klarade sig jättebra som utekatt och såg verkligen hur han tyckte om det. Även om mitt mattehjärta höll på spricka av nerver varje gång han gick ut.

      Radera
  4. Åhnej, blev helt tjock i halsen :( tusen kramar <3

    SvaraRadera
  5. <3 Alltid jobbigt att säga farväl till sina djur.

    SvaraRadera
  6. Han var en väldigt vacker herre. Det gör ont att höra och jag tänker på dig. Kram! <3

    SvaraRadera
  7. Usch vad tråkigt! Han verkar ha varit en helt fantastik katt. Tänker på dig! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han var verkligen underbar. Tack! <3

      Radera
  8. Tråkigt att läsa :( kramar!

    SvaraRadera
  9. En sån ståtlig herre! Och så sorgligt att han gått över regnbågsbron. Jag förstår precis hur du känner dig. Den där dagen är en dag alla djurägare fasar över. Så jag beklagar sorgen och skickar styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är verkligen det värsta med våra älskade djur, att de inte får samma tid som vi :( Kram!

      Radera