I Vargavinterns Land av Cecilia Ekbäck

Originaltitel: Wolf Winter

Sidor: 365 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Wahlström & Widstrand, tusen tack!

"Året är 1717. Maija, Paavo och deras två döttrar har flyttat från Österbotten och bosatt sig i det karga Lappland. I trakten finns en kyrka, en präst och några nybyggare. Alldeles intill tornar Svartåsen upp sig, ett berg vars mörka historia kastar sin skugga över bygdens invånare.

Det dröjer heller inte länge förrän döttrarna hittar kroppen av en illa tilltygad man i en glänta inte långt från deras stuga. Vargattack, fastslås nybyggarna, men Maija är övertygad om att ett mord har begåtts. När hon väl börjar nysta i händelsen kliver hon rakt in i traktens mörka förflutna; bland hemligheter och svek som nybyggarna och kyrkan gjort allt för att begrava.  

Så tvingas Paavo ge sig av till kusten för att söka jobb och Maija blir lämnad ensam med döttrarna i det vinterlånga, lappländska mörkret."

Jag blev väldigt nyfiken på den här boken tack vare en engelsk booktuber, nu minns jag inte vem det var tyvärr. Men det som väckte min nyfikenhet var att det är en bok av en svensk författare som är utgiven på engelska först. Sedan läste jag att den utspelar sig i Lappland, och då var jag helt såld och kände att jag måste läsa den.

Det är jag väldigt glad att jag fick chansen att göra så här fort. För när jag gör mitt inlägg om favoritböcker i slutet av året kommer den här finnas med.
Jag älskar den krypande spänningen som finns här, det passar verkligen utmärkt till en lappländsk, hård vinter. Förutom själva mordet får jag en blandning av andra brott som gömts undan, en otrolig rädsla som får folk att se misstänksamt på varandra och mitt i allt; Maija och hennes döttrar och deras försök till att överleva i den nya omgivningen. Släng in lite toner av det övernaturliga i det hela och det blir en helt otrolig berättelse.

Speciellt framträdande är Maija och hennes äldsta dotter Frederika. Från olika håll blir de båda indragna i försöken att lösa de gåtor som omger Svartåsen. Det är två väldigt starka och självständiga individer. Kanske lite för envisa ibland, lite för lika för att kunna nå fram och hjälpa varandra alla gånger. Men jag tycker om dem båda två, jag läser med andan i halsen ibland för att jag blir nervös över hur det ska gå för dem, de har verkligen vargar flåsande i nacken vissa gånger i sin jakt på sanningen.
Även prästen har en betydande roll i det hela, honom kunde jag inte med i början. Jag såg honom som en otrolig dryg karaktär, men han utvecklas under berättelsen och blir lite av en favorit till slut.

Språket är otroligt bra och målande. Jag kan se hela berget och samhället tydligt när jag läser, jag kan känna det karaktärerna känner. Jag är lika förvirrad som de är över vad som egentligen hänt, Ekbäck ger inte ifrån sin svaret förrän precis i slutet, som det ska vara.

Har du funderat på att plocka upp den här boken? Gör det!
Har du inte funderat på det, gör det ändå!