Grottmannen av Jørn Lier Horst

Originaltitel: Hulemannen

Sidor: 392 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Lind&Co, tack så mycket!

"William Wisting är en erfaren utredare vid polisen - rättskaffens, sympatisk och samvetsgrann. I Grottmannen kommer döden honom obehagligt nära när det i grannhuset hittas en man som varit död i fyra månader. Liket sitter uttorkat i tv-fåtöljen framför en flimrande skärm, läpparna är tillbakadragna och blottar de svartgula tänderna. Mannen liknar mest en mumie. Det finns inga tecken på våld, man misstänker inget brott.

Wistings dotter Line, som är kriminalreporter, blir illa berörd. Hur kan en person som lever mitt i samhället vara så ensam att ingen saknar honom under så lång tid? Hon beslutar sig för att skriva en artikel om mannen och börjar intervjua grannar och före detta skolkamrater.

Nästan samtidigt hittas ännu ett lik, en man som också varit död i flera månader och som är svår att identifiera. I en av hans fickor ligger en broschyr på vilken kriminalteknikerna hittar fingeravtryck som tillhör en amerikansk seriemördare efterlyst av FBI. Är det den döde som är seriemördaren eller går den sistnämnde lös i Norge? Finns det kopplingar mellan de två liken?

Detta blir upptakten till en av landets största polisinsatser någonsin där det är avgörande att inget läcker ut till pressen, vilket inte gör någonting lättare, vare sig för Line eller hennes pappa."

Jag läste Jakthundar när den kom ut på svenska, och tyckte otroligt bra om den. Så det här är ett recensionsexemplar som jag efterfrågade eftersom jag hade höga förväntningar på en fortsättning och verkligen ville få läsa den.

Det är som ni säkert vet alltid lite läskigt att gå in med höga tankar om en bok, risken att bli besviken ligger alltid och lurar i bakgrunden. Men det blev jag inte den här gången, Grottmannen är nog till och med snäppet bättre än Jakthundar!
Wisting och Line är båda personer som jag även i denna bok fastnar för. Det är ganska uppfriskande med en polis som egentligen inte har något tydligt mörker hängande över sig. Han är en man att tycka helt enkelt.

Själva berättelsen får vi följa dels från Wistlings perspektiv, dels från Lines. De jobbar med två helt olika händelser men sakta börjar trådarna vävas samman och likna något som kan vara ett samband. Men hur ligger det till egentligen?
Jag läste ut boken på en dag, det var omöjligt att lägga bort den under de lediga stunderna jag hade. Lines grävande och polisens arbete var otroligt spännande att följa och jag kunde inte vänta på att få se hur allt skulle avslöjas till slut. Vem som var vem och hur det hade gått till! Samtidigt är det en sorglig ton i det, tack vare den historia som Line skriver på; hur en man kan sitta död i sitt hem i fyra månader utan att någon saknar honom. Det är en ganska hemsk tanke, eller hur?

Det här är andra boken om William Wistling som blivit översatt till svenska och jag kommer garanterat läsa resten om de också översätts!