Lysande spår av Peter Lood

Sidor: 388 (Häftad)

Recensionsexemplar: Ja tack till Vulkan! 

"Tusen ton tåg rusar fram i den månbelysta natten. Lokföraren blir plötsligt varse en skyltdocka på spåret, han kommer aldrig hinna få stopp innan smällen. Skämtet är makabert, för visst är det väl en docka...

Den unga polisen Amanda Colt ingår i ett kriminalteam i Malmö som får i uppgift att utreda en serie bestialiska mord. Polisens utredning leder bland annat till en lokverkstad och gruppen De fyras gäng, som visar sig vara inblandade i sinnrik drogsmuggling och grymma gruppvåldtäkter."

Jag är lite ledsen. Den här boken, själva berättelsen, med morden och motivet och allt, det är riktigt bra. Jag älskar idén med det, och delarna när man får följa mördaren är de bästa. Då är jag otroligt intresserad, av hans känslor, hans tankar, hans historia. Det är jättebra.

Men, det kommer tyvärr ett men, jag har jättesvårt för vissa val av hur man använder språket i den. Jag stör mig inte på svordomar i sig, svär på! Men när ordet fan dras ut i skrift och skrivs "faan" gång på gång, då kan jag inte låta bli att haka upp mig på det. Det är sådana små saker, som att en gång byta ut "är" till "e", det drar tyvärr ner mina känslor för boken i stort.

Även huvudpersonen, Amanda Colt, har jag lite svårt att komma inpå livet. Man får följa flera olika perspektiv genom boken och här gör det att jag tappar bort henne lite, det blir ingen nära relation mellan mig som läsare och henne som huvudperson.

Så ja, det är väldigt splittrat här hos mig angående Lysande spår. Den har grunden som är spännande och bra, men jag kommer inte överens med sättet den är skriven på