En man som heter Ove av Fredrik Backman

Sidor: 347

"Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är fler år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den. 

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden."

Åh. Herregud.
Fredrik Backman, jag hoppas att du aldrig slutar skriva.

Ni vet, när man har hört så mycket bra om en bok så är man alltid lite extra orolig när man tar upp den. Det är lite spänt och nervöst. För risken finns alltid att man ska bli besviken på grund av alla höga förväntningar, och alldeles för ofta blir det så.
Jag har dessutom varit lite misstänksam mot böcker som ska vara roliga efter att ha läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag kunde inte riktigt se det hysteriskt roliga i den på det sätt som många andra verkade.

Men med Ove var det verkligen annorlunda. Jag satt och allt från småfnissade till skrattade högt, småsnyftade till torkade tårar som rann. Sidorna bara flög fram och alltför snabbt var jag klar med den här boken. Och nu saknar jag Ove och hela hans grannskap.
Jag är helt såld på Backmans språk, hans förmåga att gå från det roliga till det varma, kärleksfulla eller sorgliga på några rader. Hans sätt att beskriva känslor, hans liknelser.

Det här var nog den bästa boken jag har läst på länge.