Monster i garderoben av Johan Hilton

Originaltitel: Monster i garderoben

Sidor: 335 (Inbunden)

"Alfred Hitchcocks film Psycho skrämde slag på 1960-talets biobesökare och har med tiden blivit århundradets mest berömda skräckfilm. För Anthony Perkins, som spelade huvudrollen som mördaren Norman Bates, gick det inte lika bra. 

I en tid då det offentliga USA såg förrädare överallt, och där många homosexuella sparkades från statsförvaltningen, blev den mammabundne och misstänkt fjollige Norman Bates en ödesdiger figur att förknippas med. Rollen blev en dödsstöt för Anthony Perkins karriär.

Monster i garderoben är en inkännande biografi och en lekfull analys av en skräckfilm och dess samtid. Framför allt är det en uppfordrande skildring av hur populärkulturen använder sexuella minoriteter som underhållning och skrämseleffekt - något som kastar hotfulla skuggor ända in i vår tid."

 Vet ni vad jag gillar när jag läser fackböcker? När jag får ungefär samma känsla av besatthet över ämnet som jag inbillar mig att författaren har haft. Det hände när jag läste Expeditionen av Bea Uusma och nu har det hänt igen med Johan Hiltons bok om Anthony Perkins.

Jag har världens största sug efter att se alla Pscyho-filmer, nu på direkten. Men jag har lovat en tjejkompis att vänta tills hon kommer och hälsar på till helgen, då ska vi i alla fall se första! Så för att få något som stillade min besatthet började jag kolla på Mordet på Orientexpressen där Perkins också är med. En runt två timmar lång film, som jag började kolla på vid elva på kvällen...Så starkt var det här suget efter att få se honom "live", i rörelse, se människan jag läste så mycket om. Jag har googlat bilder, jag har läst på wikipedia, jag har varit smått besatt som sagt.

Och därför kan jag verkligen säga att det här är en så otroligt bra bok. För att den lyckades göra just det. Den överförde all nyfikenhet på mig så jag inte kunde sluta tänka på det när jag hade lagt undan den för lite läspaus. Och varje gång jag la undan den så var jag där och öppnade den i alla fall ett litet tag senare och tänkte "men bara någon sida till...".

Även den här är otroligt lättläst trots sitt många gånger frustrerande och tunga ämne. Hur homosexuella sågs på under den här tiden i USA, hur rädda folk var och hur skådespelare fick smyga och leva ett dubbelliv för att kunna hålla sin karriär vid liv. Hilton blandar smidigt delar ur Perkins egna liv och de idéer som olika psykologer och samhället i stort hade under den tiden. Även vissa mordfall ur verkligheten tas upp och förbinds med olika filmer och ges som förklaringar till varför den här hysterin mot homosexuella blossade upp med ännu mer kraft vid vissa tillfällen.

Så helt enkelt: jättebra bok. Läs den! Jag älskade att få dras med i den här underliga besattheten ett tag. Nu ser jag fram emot att se Psycho med helt nya ögon!

Book haul

Så, sätt er bekvämt, drick lite te, kanske ät lite popcorn...för här kommer det en hel del nya böcker.

Helgplaner

Woho fredag igen! Veckorna går underligt snabbt egentligen. Jag jobbar i morgon, men det är en kort dag så jag hoppas på att få mycket läst ändå under helgen!

Det jag koncentrerar mig på är först och främst Monster i garderoben av Johan Hilton som är den andra av de Augustnominerade böckerna jag gett mig på. Den är väldigt lättläst och intressant hittills!
Men jag måste ha igång en skönlitterär bok också och nu har jag äntligen börjat på Regissören av Angelika Braun. Ni vet den med Per Moberg på omslaget. Också otroligt snabbläst hittills så det här ska nog gå bra!

Förutom det skulle jag också vilja hinna spela in en bookhaul i helgen. Jag har ju inte visat de som följde med hem från bokdagen i Stockholm, sen har jag fått nya recensionsexemplar, plus lite böcker från syster och senast igår fick jag några från hennes arbetskompis så...det är en liten hög kan vi säga.
Ni kan ju förbereda er och ha hemma te och kakor, eller popcorn, eller något för den videon! Det kan behövas.

Vad gör ni i helgen?

Den här sommaren kan bli min död av Malin Stehn

Originaltitel: Den här sommaren kan bli min död

Sidor: 188 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Opal Förlag, tack! 

"Jag har nio veckor på mig. Eller för att vara exakt: nio veckor och två dagar. Det kommer inte att bli lätt, det kan till och med bli min död. Men jag har inget val.

Fanny ska snart börja högstadiet men känner sig verkligen inte som en riktig högstadietjej. Hon är rädd för nästan allt, inte särskilt cool alls och dessutom helt okysst. För att bli en ny människa gör Fanny en lista med tio saker som hon måste klara av innan skolan börjar. Frågan är bara om hon kommer att överleva sin förvandling."

Samma dag som jag skrev inlägget Vet ni vad jag är rädd för? ramlade det in ett mail om den här boken. Och jag var så klart tvungen att tacka ja, för att läsa om ångest eller oro är på något vis lite tröstande, när det är bra skrivet. När man känner "puh, mina känslor var/är inte galna, jag är inte ensam". Det är för den delen sant med många känslor man läser om, eller hur?

Den här sommaren kan bli min död handlar om Fanny, som ska börja sjuan. Och hon är en väldigt orolig och rädd person. Hon har en kvällsritual som hon måste utföra för att kunna somna annars kanske något hemskt händer, hon har svårt att sova borta, är otroligt rädd för blindtarmsinflammation och läser helst inget av författare hon vet haft psykiska problem eller som tagit livet av sig för att hon är rädd att de tankarna ska fastna i henne.

Och herregud, vad jag varit/är Fanny. Den här boken lyckas verkligen beskriva mycket jag känner igen mig i. Den tar upp det jobbiga samtidigt som jag kan sitta och le för att den är skriven med så mycket värme och känsla. Det är bra att den blandar in en smula humor i det hela för annars hade det blivit en väldigt tung bok att läsa, och den är tänkt att riktas mot 9-12 års gruppen. Men många fler kan ha nytta och glädje av den. Det är flera år sedan jag passade in i målgruppen men jag uppskattade varje sida.

Det kanske låter som underliga saker att vara så pass orolig för? En underlig skräck för blindtarmsinflammation till exempel? Ja, det låter säkert underligt, men jag hade precis den skräcken i flera år under tonåren. Alltså jag skojar inte, det var otroligt jobbigt. Så fort jag hade någon sorts magvärk som satt mer på sidan av magen var jag övertygad om att det var det och att jag skulle dö av det.
En annan sak som jag kan relatera till är det här med att vara rädd att vissa känslor/tankar ska fastna på en. Jag har en musikgrupp, Stum, som jag lyssnade mycket på när jag var...14-16 år och mådde riktigt dåligt. Jag har inte lyssnat på dem sen dess för att jag är rädd att mina egna gamla känslor ska komma tillbaka och fastna på mig igen. Realistiskt? Nej, inte egentligen och det vet jag så klart. Men det är ändå något som sitter i.

Det är en väldigt bra bok om att ha rädslor som kanske inte alla andra förstår. Men också om att det är okej, och det är ännu mer okej att prata om det. För det är då det kan lätta. Malin Stehn har gjort ett jättebra jobb med att ta upp ett viktigt ämne på ett respektfullt och samtidigt lättläst sätt.
Jag önskar att den här boken hade funnits när jag var yngre.

Ett förbud mot mord av Louise Penny

Originaltitel: A Rule Against Murder

Sidor: 379 (Inbunden)

Serie: Kommissarie Gamache (del 4)

Recensionsexemplar: Från Modernista, tusen tack!

"Det här högsommar och den förmögna familjen Finney har samlats på värdshuset Manoir Bellechasse för att ta farväl av sin bortgångne far. Men i takt med att temperaturen stiger börjar också gamla hemligheter och bittra rivaliteter att komma upp till ytan. Och när värmevågen kokar över till en våldsam nattlig storm, lämnar den ett lik efter sig.

Kriminalinspektör Armand Gamache - som firar sin bröllopsdag på Bellechasse tillsammans med sin hustru - finner sig plötsligt i ett hus fullt av misstänkta. Han tar sig an utredningen. Men vad Gamache inte anar är att detta också kommer att föra honom tillbaka till några av de mörka vrårna i hans egen historia..."

Det här är första boken av Louise Penny som jag läser, trots att jag varit nyfiken på hennes tidigare böcker väldigt länge. Nu har jag ju dessutom hittat Nådastöt så jag kan läsa den lite senare i vinter!
För det här gillade jag och vill läsa mer av.

Den här boken påminner väldigt mycket om en Agatha Christie-deckare, vilket är en stor komplimang! Jag lyssnar på en Christie-bok på kvällarna nu och det var verkligen samma känsla med att läsa den här. Några människor samlade i ett hus, ett mordfall, alla blir misstänkta, också en respektingivande men lugn kriminalinspektör som börjar nysta i det hela och till slut löser allt.

Det är en perfekt deckare för de som inte gillar de mer blodiga böckerna. Det är en mysdeckare helt enkelt, vilket passar bra att läsa så här på hösten när det börjar bli mörkt och man kan krypa ner under en filt med en kopp te och slappna av med en bra bok. Så vet du med dig att du gillar Agatha Christie kan jag verkligen rekommendera att testa den här.

Jag vet som sagt inte inte hur de andra i serien är (än), men den här gick väldigt bra att läsa fristående. Vissa tillbakablickar fick man men det var ingen information som saknades och störde när jag läste.

Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman

Originaltitel: Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta

Sidor: 402 (Inbunden)

"Läkaren och professorn Herman Lundborg blev 192 chef för Statens rasbiologiska institut i Uppsala. Under en tid i början av 1920-talet var Sverige världsledande på området och det rasbiologiska tankegodset var allmänt accepterat. Forskarvännerna i Tyskland, som senare skulle bli inflytelserika rasexperter och dela ut dödsdomar i Tredje riket, blickade avundsjukt över Östersjön.

I den första boken om Herman Lundborgs liv berättar Maja Hagerman om forskningsgåtorna han trodde sig lösa, men också om människorna han mötte under arbetet med sina undersökningar, inte minst kvinnorna. Vi får följa honom från det att han i juni år 1913 ger sig av norrut på den första av många resor till Lappmarken. Han möter, fotograferar, samlar och jämför utseenden. Klassificerar alla han möter i högre och lägre raser. Han talar hotfullt om rasblandningens degenererande effekter men får i hemlighet barn med en kvinna av "fel typ". Han var mannen som åtog sig ett storslaget upppdrag: att "rädda det svenska folket"."

Så, då var första faktaboken utläst. Att det föll på Käraste Herman berodde på att jag ville börja med en jag var säker på att finna intressant. Eftersom jag inte läser fackböcker så ofta så kändes det som det säkraste sättet att börja på nu när jag ska ta mig igenom några stycken.

Rasbiologen Herman Lundborgs gåta är en väldigt läsvärd bok. Läsvärd, men samtidigt obehaglig. Det är så läskigt att läsa om de här tankarna, hur djupt de går i vissa människor som verkligen tror att vissa skulle vara mer värda, som ett härskarfolk, bara på grund av hur man råkar se ut, vilken färg du råkar ha på huden. Det är ett så störande tankesätt.
Professorn själv är ingen man känner någon värme för överhuvudtaget, dels på grund av hans tankar och åsikter, dels på grund av hur han behandlar folk. Både sin egen fru och sina barn som han verkar glömma bort nästan helt och hållet när han är på sina forskningsresor norrut. Men även de människor han möter här uppe, många tar emot honom och hjälper honom men de blir sedan avbildade som exempel i hans böcker, utan namn eller något, de blir bara objekt och exempel som visar hur det "felaktiga" är, utan att de vet om det. Det är så vidrigt gjort och gör mig upprörd att läsa om.

Kanske berör det mig ännu mer eftersom han faktiskt är i mina hemtrakter. Kiruna, Kurravaara, Svappavaara. Jag är född i Kiruna, bodde flera år i Kurravaara och hade min farfar i Svappavaara. Det är bara några få av de områden som nämns där han mäter, fotar och rasforskar folk. Det slår alltså väldigt nära hem för mig och även om det är så länge sedan han var där gör det mig illa till mods att läsa om.

Det är som sagt en väldigt läsvärd bok. Och är du som jag och inte läser fackböcker så ofta, så kan jag säga att den ändå går ganska lätt att läsa. Ämnet är jobbigt men den är indelad i väldigt korta kapitel vilket jag uppskattar. Det finns dessutom en del foton i boken som gör att allt blir mer verkligt, det är foton som Lundborg själv tagit under sina resor.

Jag rekommenderar den verkligen. Det är en viktig bok och det är svårt att inte tänka på flyktingdebatten som pågår just nu när jag läser. Nu för tiden kanske det pratas om kulturer istället för raser, men försöken att dela upp världen i ett "vi" och ett "dom" är skrämmande lika.

Stella betyder stjärna av Bobbi. A Sand

Originaltitel: Stella betyder stjärna

Sidor: 136 (Kartonnage)

Recensionsexemplar: Från författaren, tusen tack!

"Det är sommar och fjortonåriga Isa ska egentligen på ridläger, men stannar i hemlighet hemma. Utanför familjens villa blir Isa upplockad av konstnären Stella, som är på väg för att göra upp med sin familj, en gång för alla.

De ger sig ut på en galen road trip som tar dem från Norra Öland till Västkusten. Med skräckblandad förtjusning hänger Isa med Stella när de umgås med alkisar, sover över i ett queerkollektiv och liftar genom de småländska skogarna.

Stella lyser så starkt i Isas ögon, så starkt att det är lätt att bli bländad...men snart måste Isa stå upp för sig själv. Fast hur går det till, när man knappt vet vem man är?"

Jag har tidigare läst Tatuerade tårar och Jag är skillnad av Bobbi Sand och tyckte båda två. Så när hon skrev och frågade om jag var sugen på att läsa Stella betyder stjärna tackade jag självklart ja.
I de två tidigare böckerna är det mycket om psykisk ohälsa och det var mycket därför jag gillade dem. För att de tog upp viktiga ämnen och de berörde mig när jag läste.

Även Stella betyder stjärna tar upp viktiga och svåra ämnen. Vi har Isa, som inte riktigt känner sig bekväm i kroppen hon fötts med och den här sommaren när hon får de här veckorna utan sina föräldrar börja hon ta tag i det och försöka hitta sig själv.
Sedan har vi Stella, som finner lugnet i alkohol och kanske inte alltid har förmågan att tänka efter eller sätta sig in i andras känslor och situationer innan hon handlar.

Jag skulle nog säga att det känns som att den riktar sig mot lite yngre publik än de två tidigare böckerna, då den här är väldigt kort och lättläst trots sin allvarliga sida. För min egen del, men då är jag också en aning äldre än målgruppen, hade den gärna fått vara längre och gå mer in på djupet. Men jag kan tänka mig att den är skriven på det här sättet för att det inte ska bli för tungt för de som ska läsa den, vilket är bra.

Sedan gav den mig ett knytnävsslagen i magen som jag absolut inte hade väntat mig. Men det vore att spoila för mycket så vill ni veta vad det var får ni faktiskt läsa den själv!