Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Originaltitel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Sidor: 85 (Inbunden)

"Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl."

Jag har så klart redan läst den här berättelsen på Backmans blogg, men då skrev jag inte om den eftersom den bara var ett inlägg. Nu är den äntligen en fin liten bok, och den är köpt och läst igen.

Det är helt otroligt hur vackert han skriver med så enkla ord. Det är så mycket kärlek, sorg och rädsla på de få sidorna. Det är omöjligt att inte bli berörd, allt letar sig rätt in i hjärtat med en smäll och jag sitter med tårar i ögonen nästan konstant.

Backman visar bara om och om igen att han förtjänar en plats som en av favoriterna. Jag tror inte att han kan misslyckas.

Och under läsningen tänker jag på mormor, som ibland frågar om morfar kommer hem snart, trots att det är flera år sedan han gick bort <3