Kod 513 av Jeanette Bergenstav

Originaltitel: Kod 513

Sidor: 250 (Inbunden)

Serie: Flingan och flocken (del 2)

Ålder: 9-12

Recensionsexemplar: Från Idus Förlag, tack! 

"Collien Heros husse är spårlöst försvunnen. Är det någon som håller honom fången? Och i så fall varför? Vad är det som pågår i de mörka grottgångarna ute på Björkö? Vilka är de hotfulla männen i svarta huvor? Och vad betyder Kod 513? 

När Flingan Fjällström och hennes bror Theo hjälper en vän, dras de in i en härva av mörka hemligheter och dramatiska händelser. Tillsammans med pudeln Buffy, varghunden Aztor och de andra hundarna i flocken gör de allt för att avslöja sanningen. Innan det är för sent."

Förra året läste jag första boken om Flingan och flocken, Vargskräck, och då skrev jag att jag såg fram emot fler mysterier med gänget. Alltså var det självklart för mig att tacka ja när jag fick förfrågan om att läsa bok nummer två!

Kod 513 är en fartfylld och spännande deckare för yngre läsare. Extra bra är den om man älskar hundar! Här finns det nämligen fler stycken och de spelar en stor roll i berättelsen. Blandat med äventyret får man läsa om den kärlek och glädje som de skänker sina ägare. Jag har ju själv en liten foxterrier nu och är uppvuxen med hundar, så många gånger sitter jag och ler igenkännande eller håller andan när det verkar som att någon av hundarna är i en farlig situation.

Böckerna är fristående men jag tycker det bästa är att börja med Vargskräck och sedan fortsätta med Kod 513. Då får man lära känna karaktärerna ordentligt och förstå hur de har lärt känna varandra. Kapitlen är lagom långa och det blir aldrig tråkigt. Jag som ändå är äldre än den tilltänkta målgruppen kommer på mig själv med att inte vilja sluta läsa när jag måste, som till exempel när lunchrasten är slut, jag vill ju veta vad som händer och vad Kod 513 egentligen är!

Det börjar närma sig jul och den här serien är verkligen ett perfekt tips för den deckarintresserade hundälskaren.

Det ordnar sig, det ordnar sig av Eva Edberg

Originaltitel: Det ordnar sig, det ordnar sig

Sidor: 141 (Kartonnage) 

Ålder: 9-12

Recensionsexemplar: Från Lava förlag, tack! 

"Klara är nio år och sover över i socialtantens gästsäng medan hon väntar på att pappas spritfest ska ta slut. Men den tar aldrig slut. Varje morgon bestämmer hon sig för att rädda pappa, fast hon egentligen inte får. Enkelt, tycker hon, eftersom han antingen sover på nån parkbänk i stan eller i ödehuset. Enklare än att rädda mamma, som sover över på ett sjukhus för psykiskt trötta och bara kan besökas på bokad tid. 

Det ordnar sig, det ordnar sig, får Klara veta. Men när allt verkligen är på väg att ordna sig upptäcker Klara att hon blir grundlurad. Och det enda sättet för Klara att ordna upp det hela är att bli tjuv..."

Det här är en ganska jobbig bok att läsa. Det är så hjärtskärande att ta del av hur Klara försöker rädda sin pappa, få honom att välja ett liv med henne och hennes mamma istället för alkoholen. Hur hon drömmer om att de ska kunna vara en hel familj igen efter sommarlovet.

Men sakta under berättelsens gång går det upp för henne att det kanske inte blir så. Och det är så synd att hon ska behöva växa upp så snabbt flera gånger om, dels i rollen att försöka vara vuxen och se till att pappan får i sig något att äta varje dag, dels när hoppet sakta försvinner och hon inser att hon faktiskt inte kan rädda honom om han själv inte försöker också.

Det är en lättläst, ärlig och viktig bok om hur livet som fosterbarn kan vara. Författaren har själv växt upp som det och det känns verkligen under läsningen att det finns kunskap bakom orden.

Fotolördag

En dag sken solen och då var jag ute med kameran igen, så idag kör vi ett fotoinlägg! Vet ni vad jag tycker om att fota? Frost. Det är så vackert. Nu blev det inte så många foton på det den här gången, men jag blev påmind om det under promenaden. 

Frost som sagt, visst är det en vacker sak? Speciellt när solen lyser på och får allt att glittra.

Jag har också en svaghet för motljus. Jag vet inte varför, men det är något jag alltid tyckt om. Speciellt när jag fotat hundarna, jag älskar deras siluetter som blir. 

Mitt lilla monster i full fart för att få en godisbit. Han ser så rolig ut när han springer!

Vad har ni gjort som fått er att må bra under veckan? 

Tjuren Ferdinand av Munro Leaf

Originaltitel: The Story of Ferdinand

Sidor: 72 (Inbunden)

Ålder: 6-9

Recensionsexemplar: Från Modernista, tack! 

"Den älskade sagan om tjuren Ferdinand - som helst bara vill sitta under sin korkek och lukta på blommorna..."

För det första, den här boken är så vacker att jag höll på smälla av när jag öppnade paketet och såg den. Jisses, bilden här ovanför gör den inte rättvisa. Den är så mycket mer dramatisk och levande i verkligheten.

De allra flesta känner väl till Ferdinand, kanske mest på grund av hans årliga uppdykande i Kalle Ankas julafton. Det är i alla fall därifrån jag känner honom. Ska jag vara helt ärligt visste jag inte ens att det var en barnbok från början. Visste ni att den sågs som en symbol för pacifism när den kom ut 1936? Jag tyckte det var intressant fakta på informationsbladet som följde med. Så nu har jag lärt mig lite nytt också!

Så fort jag öppnar boken känner jag igen mig, man har verkligen gjort ett bra jobb med att få bilderna ur boken vidare till tv-rutan. Ansikten, djur och scener, allt är välbekant. Men här är det i svartvitt, vilket inte gör något alls. Det gör tvärtom allt mycket finare i mina ögon, mer stillsamt på något vis, trots att en del scener är fyllda med energi.

Handlingen är ju berömd, den stillsamma tjuren som bara vill sitta och lukta på sina blommor men dras med till en tjurfäktning på grund av ett missförstånd. Tänker man bara snabbt på det kan det verka som en väldigt enkel berättelse. Men här finns mycket att diskutera tillsammans med barnen tänker jag. Om användandet av våld, valet att inte slåss, om tjurfäktningar och hur fint det är när man vågar vara sig själv.

Och det är väl därför vi älskar Ferdinand så mycket, han är sig själv och allt han vill är få leva sitt liv i lugn och ro.

"Och såvitt jag vet, sitter han fortfarande under sin korkek och luktar på sina blommor..."

Det andra landet av Staffan Götestam

Originaltitel: Det andra landet

Sidor: 103 (Inbunden)

Serie: Funnys äventyr (del 2)

Ålder: 6-9

Recensionsexemplar: Från Lava, tack!

"Det andra landet är bok nummer två i serien om Funnys äventyr. I den första berättelsen, Det andra landet, hamnar Funny i Limitanien, befolkat av annorlunda människor, där hon förlorar sin magiska förmåga och blir förväxlad med ett odjur som kallas trolliin. För att få koma hem igen försöker limiterna tvinga Funny till ett hemskt beslut.

 I den andra berättelsen, Spåren i snön, träffar Funny pojken Chin-Wha som ursprungligen kommer från Norra Karinien. Nu har han rymt från sin styvpappa. Med hjälp av Funnys magiska fingrar tar sig barnen över havet för att leta efter Chin-Whas riktiga pappa. Där möter de både godhet och ondska, en människoslukande orm och en hänsynslös härskare."

Jag har faktiskt läst första boken om Funny på jobbet, men jag har nog inte skrivit om den. Nu kommer jag inte ihåg alla detaljer men jag uppfattar den som en aning mildare i sin spänning än del två. Båda är hur som helst böcker som passar för högläsning. Jag tror speciellt den här kan leda fram till lite samtal om varför en del blir dömda bara för att de är annorlunda eller varför det finns platser i den här världen där det faktiskt finns riktigt hänsynslösa härskare och där folk har det mycket svårare än vad vi har det.

Den lindar in de ämnena i två fartfyllda berättelser där Funny visar otroligt mycket mod och medmänsklighet. Det kanske inte är en bok för den som letar lättsam eller rolig läsning; här hotas det med att bränna upp folk, en fladdermus krockar med ett fönster och blir en blodig hög och vi har en människoätande orm. Men gillar man spänning och lite mörkare historier (anpassat för åldersgruppen så klart) kan det verkligen passa!

Läsplaner för november

Nämen, två videos på en vecka! Det ni! Men här har ni i alla fall vilka böcker jag tänker ägna mig åt i november. Den här månaden blir det recensionsexemplar för hela slanten. Jag har faktiskt hunnit läsa några av ungdomsböckerna redan så det kommer en del inlägg för dem efter idag.

Vad läser ni i november?

We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson

Originaltitel: We Have Always Lived in the Castle

Sidor: 146 (Häftad)

"My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have thought that with any luck at all I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on my hands are the same lenght, but I have had to be content with what I had.

I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in my family is dead."

Det här är en mycket underlig liten bok. Den har en kuslig stämning i sig, i det att man som läsare verkligen inte får veta vad sjutton det är som egentligen hänt familjen Blackwood. Eller jo, man får veta vad efter ett tag, men inte varför eller på grund av vem. Och karaktärerna, så mystiska figurer! De lever väldigt isolerade efter att resten av familj dött och har väl invanda ritualer för att känna sig trygga från resten av världen.

Mary Kathereine har begravt saker på gården, spikat upp en bok på ett träd och lite annat för att se till att deras hus är säkert, att ingen oanmäld gäst gör intrång. Men en dag faller hennes bok ner och hon byter inte ut den på en gång, och en ovälkommen person dyker upp och hela deras tillvaro ändras.

Den är kuslig men kanske inte så läskig som jag hade väntat mig. Det gör däremot inget för den är riktigt bra ändå. Shirley Jackson har ett väldigt passande språk för den här typen av berättelser. Tidigare har jag läst The Haunting of Hill House, men då den svenska översättningen. Nu är jag glad att den här blev på originalspråket, det gjorde faktiskt läsningen ännu bättre.