"För de flesta i Järvhöga har livet återgått till det vanliga efter den dramatiska händelsen i skogen, då den försvunna eleven Markus återfanns vid liv. Men för Julia är inget sig likt. Det som lurade bland träden är kvar. Det som lockar pojkar in i skogen, det som alltid funnits i Järvhöga, finns fortfarande där ute.
Samtidigt börjar Emil, Markus rumskamrat, ana att någonting inte är som det ska på skolan. Någonting har förändrats. Med Markus, med allt, och ingen går säker.Medan ljuset och våren återvänder till Järvhöga måste Julia och Emil försöka rädda sig själva, och dem som de älskar. Innan det är för sent."
För något år sedan jag läste första delen i Järvhögatrilogin, Bergtagen. Jag minns att jag tyckte om den och det är egentligen konstigt att tvåan fått stå oläst i flera månader. Bättre sent än aldrig antar jag för nu är den äntligen läst.
Andra delen i en trilogi kan ofta upplevas som seg. Som en lång transportsträcka till sista delen när upplösningen kommer. Men det gäller verkligen inte för Midnattsblot. Här tycker jag faktiskt andra boken till och med är bättre än första.
Det är spännande, det händer saker hela tiden och samtidigt finns det stunder då hjärtat värker för den har också riktigt sorgliga delar. Blandat med det övernaturliga som lurar i skogen och får pojkar att försvinna finns också en tung del som behandlar psykisk ohälsa.
Jag läste den på mina lunchraster och jag såg verkligen fram emot den stunden varje dag då jag fick återvända till berättelsen. Det är en riktigt bra uppföljare och nu längtar jag till del tre som släpps till sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar