"En man blir till en staty när han kramar sin hund för sista gången; en kvinna förvånas över att hennes man krossade huvudet när han föll ur sängen och landade på en yxa; en författare hittar inte sitt ämne; en man vandrar runt på gatorna i sin födelsestad och försöker hitta sin son; en pojke ser genom ett tågfönster sin barndom försvinna.Dessa berättelser rör sig i gränstrakterna mellan saga och mardröm och utgör den kanske gåtfullaste delen av Agota Kristofs författarskap."
För ungefär ett år sedan läste jag Agota Kristofs trilogi som innehåller Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Det var en otroligt speciell och obehaglig läsning så jag hade höga förhoppningar på Det kan kvitta.
Tyvärr levde den inte upp till dem. Boken består av flera små berättelser. Vissa är bara ett uppslag långt, andra bara en sida. Några sträcker sig över flera sidor. Det stora problemet är att jag inte får något grepp om de flesta.
Det är två stycken jag fortfarande kommer ihåg, de andra har redan släppt taget och försvunnit ur minnet. Den första är om kvinnan som är förvånad när hennes man dött när han råkat ramla ur sängen och landa på en yxa. Hon kan inte förstå varför hon misstänks för att ha något med det att göra. Den hade en väldigt mörk humor i sig som jag uppskattade. Den andra är en berättelse om en kvinna som fyller år, hennes man lovar att han ska ta hand om allt inför firandet men så blir det inte. Den var så oväntat vardaglig och kändes som något många kan känna igen sig i så den fastnade också.
Men det blev ingen ny favoritbok. Jag vill ändå fortsätta läsa mer av Kristof och hoppas på att hitta andra böcker jag tycker om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar