De förlorade barnen: Ett arkiv av Valeria Luiselli

 

Originaltitel: Lost Children Archive

Sidor: 449 (Inbunden)

"Ett New York-par med sina två barn reser med bil i USA, på väg mot Arizona för att besöka de Apacheområden som Geronimo en gång styrde. I bilen leker den femåriga dottern och tioåriga sonen lekar och sjunger sånger, men utifrån samtalen i framsätet börjar de inse att deras föräldrar håller på att separera.

Samtidigt rapporterar radion om tusentals barn som försöker korsa gränsen till USA från Mexiko men som omhändertas och isoleras i fängelseliknande förhållanden, eller försvinner och dör i öknen.

Barnen försvinner, såväl historiskt i folkmordet på ursprungsamerikaner och i den ström av flyktingar som offrar allt för att ta sig från Centralamerika till USA, som i den privata sfären och familjen. Romanen är ett pussel av dessa glömda barn och historier som frågar sig hur vi bevarar våra minnen, såväl personliga som politiska, samtidigt som den iakttar ett djupt splittrat samhälle."

De förlorade barnen är en väldigt allvarsam bok. I centrum har vi en familj på fyra, där de vuxna börjar inse att deras framtid kanske inte är tillsammans. De jagar olika drömmar; kvinnan vill dokumentera situationen med alla barn som försöker ta sig över gränsen från Mexiko till USA. Mannen vill berätta om en grupp ur ursprungsbefolkningen som leddes av Geronimo. 

Alla de historierna delar sidor i den här berättelsen. Flyktingbarnen, ursprungsbefolkningen och den lilla familjen som snart är över. Allt vävs ihop, dåtid och nutid. En del av boken är från kvinnans perspektiv, den upplever jag som lite distanserad. Det är som att hon befinner sig på avstånd från allt, även det hon verkligen bryr sig om. Sedan får den unga sonen, tio år, ta plats. Hans del av boken var den jag verkligen fastnade för. 

Exakt varför kan jag inte säga, då avslöjar jag för mycket. Men jag tyckte om hans allvar samtidigt som han på många sätt är naiv och tar ogenomtänkta beslut på grund av det.
Allra sista meningen i berättelsen är dessutom ett av de vackraste avslut jag läst. Där började nästan tårarna att rinna.

Det är en bok som kommer sjunka in mer och mer ju längre tid som går känner jag. Jag tyckte verkligen om den.