Svart som silver av Bruno K. Öijer

Originaltitel: Svart som silver

Sidor: 101 (Häftad)

"Allt sedan debuten för trettiofem år sedan har Bruno K. Öijer intagit en unik position i den svenska poesin --  få andra poeter har lyckats att i så hög grad entusiasmera såväl läsare och kritiker som scenpublik. Det stora genombrottet kom med Medan Giftet Verkar 1990, diktsamlingen som inledde den numera klassiska Trilogin, där även Det Förlorade Ordet (1995) och Dimman Av Allt (2001) ingår. 

Superlativerna vad gäller Öijers poesi är sedan länge uttömda -- det räcker egentligen med att konstatera att det är en starkt efterlängtad diktsamling av en av våra främsta samtida poeter som nu utkommer, sju år efter att Trilogin avslutades. I Svart Som Silver ljuder Bruno K. Öijers omisskännliga stämma med dess kombination av klarhet, enkelhet och magi -- allt i bilder omöjliga att värja sig från."

Det här är en helt ny bekantskap för mig, vilket var väldigt spännande! Det är svårt med poesi ibland tycker jag, det är så personligt på något vis, vad man tycker om, vad som träffar precis rätt i ens hjärta när man läser. Så det var lite nervöst att ta upp en bok med poesi jag blivit tipsad om av någon annan.

Men det här var en fullträff. Jag älskar språket. Det är inte stora, svåra ord överallt, det brukar jag nämligen ha svårt för. Det är vackert, avskalat, ibland mörkt, ibland kärleksfullt och ibland lite sorgset. Jag läste ut den dagen efter att jag hade lånat den på biblioteket. Det var inte ens meningen att det skulle gå så fort, jag hade tänkt dra ut på det, kanske läsa någon dikt här och där bara. Men jag kunde inte låta bli, den låg här på bordet och drog mina blickar till sig så till slut var det bara att ge upp allt motstånd och läsa.

Det kan till och med bli så att den faktiskt köps och får flytta in i min bokhylla någon gång i framtiden.

Till avsked

sommarängen
reste sej framför dej
med skjortärmar av dimma
och fångade bollen du kastat
varje natt i sängen
sprang sagofigurer fram
och tog på ditt hjärta
men det som hände långt senare
var bara orättvist och går inte att förstå
jag slutar aldrig att tänka på dej
hur du var tvungen
att släppa tillvarons hand
och att den måste
ha gett dej något till avsked
en enkel blomstjälk
ett par regnstänk kanske
eller en rad från någon du tyckte mycket om
vad du än fick med dej
hoppas jag att du kan ta fram det ibland
och utan att bli ledsen
utan att längta tillbaka hit