Sidor: 250 (Pocket)
"Han har aldrig övervägt att säga det till henne. Eller nej, lögn. Han har fantiserat om att säga det till henne fem miljarder gånger, på lika många olika sätt, han har bara aldrig gjort det. Ester, jag tror att jag är kär i dig. Fet chans. Ester, jag älskar dig. Eller hur. Jo du...det var en grej. Kan du tänka dig att skita i alla hårdrockare och popkillar och kanske bli ihop med mig istället? Kommer aldrig att hända.
Det har funnits några tillfällen då han nästan har sagt något, men orden har alltid fastnat någonstans halvvägs. Och ärligt talat, hur talar man om för en tjej man känt sedan man gick på lekis att det inte räcker med Bästa Kompisar längre? Att man skulle kunna tänka sig att hugga av sin högra arm för att få vara lite mer, lite närmare, lite extra överallt? Att man blir torr i munnen bara av att tänka på hennes kropp innanför de där kläderna, och fast man försöker låta bli så tänker man på den där kroppen ändå, väldigt ofta, typ hela tiden, alltid. Hur säger man en sådan sak, utan att förstöra allt?
Enkelt, har han kommit fram till. Man gör det inte. Man håller käften. Man håller käften, vänjer sig och hoppas att det ska gå över."Det här väldigt intressant att läsa från ett, för mig, lite annorlunda perspektiv! Det är inte så ofta jag läser sådana här böcker med en kille som främsta huvudperson. Johan är en person som jag verkligen fastnar för, han känns mogen och jag lider verkligen med honom när han har det jobbigt både hemma och med att försöka vara en den där bästa kompisen även om det är svårt när man vill mer.
Ester irriterar jag mig lite på. Men det är nog meningen, att hon ska vara en liten kontrast till Johans allvar och mognad. Det är så jag upplever det i alla fall.
Bjärbo träffar verkligen rätt i alla känslor och tankar som flyger i ens huvud vid de tillfällena. Det är fullträff efter fullträff, i alla fall för mig. En väldigt fin bok att läsa som jag är säker på kan träffa rätt i många, många hjärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar