Frostbiten av Marion Nyström

Sidor: 317 (Danskt band)

"Marie de Valgir hittas medvetslös på uppfarten en tidig luciamorgon av ett tidningsbud. I huset återfinns hennes man och dotter brutalt mördade. Allt pekar mot att hon är skyldig. Mikael Falk, traumaläkare och psykiatriker, kontaktas för att försöka nå hennes medvetande och ta reda på vad som egentligen hände. Men den kontakt han först får är med någon helt annan. Hans döda fru. 

Varken polis eller läkare ser ut att få någon rätsida på fallet. Men sanningen finns där. I det förflutna."

Åh, det här var en bok precis i min smak! Där man inte riktigt vet var verklighet och dröm tar vid; vad är på riktigt? Vad är inbillning? Är något inbillning?

Huvudpersonen, Marie, är en karaktär som jag fastnar för direkt, och i takt med att berättelsen går så ökar bara mitt gillande. Faktiskt beundrar jag henne, för hennes styrka att gå vidare och möta sina demoner, som hon själv kallar de jobbiga tankarna och känslorna som hon har när hon försöker minnas. Speciellt i en scen, när Marie försöker förhindra en panikångestattack att bryta ut i full kraft, berörs jag extra starkt. Det träffade väldigt nära mig själv.

När jag läste boken hade jag lyxen att vara i min systers sommarstuga. Vilket innebär att jag kunde läsa den här boken nästan i en sittning, det var bara hundpromenader och lite mat som avbröt mig. Och jag kan säga att läsa den, ute på landet, på kvällen, när det regnet slår mot taket och stugan knäpper och har sig, det gjorde så att stämningen från boken tog sig ut och lindade sig runt mig där jag satt.
Det var det perfekta sättet att läsa den på, och jag älskade att få uppslukas av berättelsen så pass mycket. När timmarna bara flyger fram och sidorna minskar utan att man reflekterar över det, det är då en författare verkligen har gjort ett bra jobb enligt mig!

Frostbiten är Nyströms debut, och jag hoppas att det bara är början på ett långt författarskap, för jag vill ha mer!