Fågelbarn av Christin Ljungqvist

Sidor: 283 (danskt band)

"Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?"

Jag tyckte otroligt mycket om Christin Ljungqvists första bok, Kaninhjärta, där huvudpersonen i den här boken var med som en bikaraktär.
Och jag tycker helt ärligt ännu mer om Fågelbarn! Jag blir så berörd och arg av att läsa den. Helst av allt vill jag hoppa in i boken och ge Hanna en stor kram. Hennes familj vill jag ge minst några örfilar var, alla utom Samuel. De gjorde mig så förbannad och frustrerad under hela läsningen.

Och ja jag vet att de bara är påhittade karaktärer, men de kändes så verkliga när jag läste. Vilket är ett stort plus som betyg till författaren! Att kunna skriva så man verkligen fastnar och upplever det som nästan verkligt, det är det som ger speciella böcker. Det var otroligt svårt att koppla av från den här när jag var tvungen att ta pauser i läsningen. Berättelsen sög sig fast och krävde uppmärksamhet även när jag inte kunde sitta med näsan djupt ner mellan pärmarna.

Det var helt enkelt en otrolig läsupplevelse. Jag önskar att jag kunde läsa den för första gången igen, på en gång, så bra var den!