Halva min måne av Anna Granström

Sidor: 304

"Ida faller handlöst för Karibien. Och för Luis såklart, puertoricanen med de glittrande ögonen, en fjäder i hatten och alldeles för stor kostym. Hon flyttar till den lilla ön Puerto Rico och gifter sig, men där i gettot med ett hänglås på dörren och kackerlackor som närmaste grannar känner hon varken soplukten eller ser de förfallna husen. 

Att Luis dricker för mycket blundar hon för. När hans festande övergår i missbruk och tyngre droger blir det allt svårare att fortsätta blunda, men hon klamrar sig fast vid honom och inser att det inte bara är han som är beroende."

 Nu har jag raderat och skrivit om den här första meningen flera gånger. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja känner jag.
När jag började läsa Halva min måne hade jag inga direkta förväntningar på den, jag hade inte läst någon recension om den innan och första gången jag hörde talas om den var när jag tävlade om den.

Men oj, vilken bok det var. Den är otroligt vacker och tragisk på samma gång. Det pendlar från en underbar kärlek och lycka till ett så svart hål av sorg och smärta. När jag läser börjar jag med tiden verkligen tycka om Ida och det gör lite ont i mig när hon börjar vakna upp från sin kärleksdrog för att se verkligheten.

Det är en bok som berörde mig med både glädje och sorg och som jag kommer tänka tillbaka på flera gånger.