Originaltitel: Helioskatastrofen
Sidor: 99 (Pocket)
"En tolvårig flicka föds ur sin fars huvud. Hon bär en glänsande stridsrustning där hon står i allt blod på golvet. I ett ögonblick långt som livet självt ser de på varandra. Så pressar han händerna om huvudet, som för att sluta igen det som öppnats, och skriker.
Flickan utplaceras i en familj. Fadern hamnar på sjukhus för en svår schizofreni. Flickan lär sig språket de talar i byn, här högt uppe i norr. Hon bekänner sig till nykterheten och Gud, som alla andra. Pingstkyrkan får ett grepp om henne, när ett rykte om henne börjat spridas. Alla hennes frågor hotar att brista ut i ett skrik, starkt som en storm: Vem är hennes far? Vad är det för språk hon talar när de tror hon »talar i tungor«? Vad kommer att hända när hon börjar växa, så som hon vet att hon måste?"
Det här var en väldigt, väldigt skum bok. Den har bara 99 sidor men jag känner mig ändå osäker på vad jag faktiskt läst. Vad som egentligen hände på de där sidorna.
Boken är uppdelad i två delar och jag tycker nog bäst om den första. Jag tror det är för att den andra gjorde mig mer förvirrad. Jag gillade dessutom miljön mer under första delen.
Det här blir ett jättekort inlägg men jag vet faktiskt inte vad mer jag kan säga. Den var intressant men lämnade mig som sagt väldigt förvirrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar