Dagbok av Selma Lagerlöf

Originaltitel: Dagbok

"I Selma Lagerlöfs självbiografiska svit omnämns hennes far - i Lagerlöfforskningen ofta kallad författarens musa - som en oemotståndlig charmör, trots att situation efter situation på skriande vis efterfrågar hans kärlek. Han kallas kraftkarl, fast tydligtvis är han en man utan kraft. Lagerlöf beskriver honom som en underbar far, men av den faderliga omsorgen ser vi inga tecken alls. Mot slutet är fadern helt frånvarande, men har satt svårutplånliga spår, genom att förslösa allt familjen ägt.

När Selma Lagerlöf började skriva självbiografiskt utmanade hon sig själv och sitt tidigare författarskap. »Mårbackaböckerna« - Mårbacka [1922], Ett barns memoarer [1930] och Dagbok [1932] - är en osentimental självbiografisk berättelse där inte minst mannens svek hamnar i förgrunden."

Då var sista delen i Mårbackasviten utläst! Nu är hela boken färdig! Det här var nog den delen jag gillade allra bäst. Kanske för att jag är svag för dagboksformatet. Men jag tror den största anledningen är att det kändes som jag verkligen fick komma nära Selma nu. I de tidigare delarna har hon berättat minnen, men nu är det ju hennes dagboksinlägg man får läsa och det märks att det är personligt.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att hon var så hård mot sig själv när hon var ung! Jag vet inte varför men jag har alltid tänkt att hon har varit tuff och självsäker. Men hon klankar ner på sig själv otroligt mycket och säger att hon är dum och ful och att hennes ena bror alltid är rädd att hon ska skämma ut honom. Det kniper till i hjärtat av att läsa det och jag vill bara ge unga Selma en kram.

Det är intressant att följa henne i Stockholm och allt hon upplever där. En förälskelse på avstånd, ett ganska läskigt besök på Karolinska institutet, en tur till Uppsala och massa annat. Hon skriver så levande och indragande även i sin dagbok. Jag hittade ett citat som fick mig att skratta lite och känna att vi kanske hade haft lite gemensamt:

"Den enda, som visste något, var den gamla hushållerskan. Hon sa, att frimurarna var sådana där otäckingar som slaktade barn och stekte dem och åt opp dem, och det tyckte jag ju lät fasligt hemskt och intressant." 

Jag är verkligen glad att jag äntligen har läst hela Mårbackasviten, det var ett perfekt sätt att avsluta min klassikerutmaning!