Gwendy's Button Box av Stephen King & Richard Chizmar

Originaltitel: Gwendy's Button Box

Sidor: 192 (Häftad)

"There are three ways up to Castle View from the town of Castle Rock: Route 117, Pleasant Road, and the Suicide Stairs. Every day in the summer of 1974 twelve-year-old Gwendy Peterson takes the stairs, which are held by strong (if time-rusted) iron bolts and zig-zag up the cliffside. 

One day, while Gwendy catches her breath and listens to the shouts of the kids on the playground and the chink of an aluminium bat hitting a baseball, a stranger calls out to her. On a bench in the shade sits a man in a small, neat black hat. He offers Gwendy a mahogany box with coloured buttons. The buttons will produce gifts, such as chocolate which can make you slimmer. But he warns her that the gifts will be 'small recompense for the responsibility."

Det här måste vara första gången jag läst ut en Stephen King-bok på några timmar! Det är verkligen en kortis om man jämför med hans vanliga sidantal. Men det gör inget, det behövs egentligen inte mer för att berätta Gwendys berättelse. Ibland blir jag lite förvånad över tidshoppen när nya kapitel börjar men det är inget som stör alltför mycket.

Gwendy får den här asken med knappar på och hon inser snart vilket ansvar hon har. Trycker man på knapparna kan hemska saker händer runtom i världen. Ingen annan än hon får veta att hon har den, för tänk om någon blir nyfiken och testar? Värst är den röda. Den ska man verkligen inte röra.
Som "tack" för att hon tar hand om den får hon små chokladbitar som tar bort hennes sötsug resten av dagen, hennes betyg stiger, hon blir snabbare och måste till slut börja förlora med flit i spel så att hennes vänner inte ska bli misstänksamma.

Det är en intressant tanke ändå, att ha en sån ask. Ansvaret som vilar tungt över en hela tiden. För Gwendy har alltid asken i tankarna, oron att någon ska hitta den. I början är hon bara glad över allt den ger henne men det kommer en punkt när det vänder.

Jag har aldrig läst något av Richard Chizmar tidigare så jag vet inte alls vad han brukar skriva för sorts berättelser. Men King är ju något av en skräckmästare, den här är dock inte läskig. Jag tycker om den och den är intressant, men det var ingen bok som gjorde det jobbigt att gå ut med hunden på sista rastningen för kvällen.