Dolken från Tunis av Agatha Christie

Originaltitel: The Murder of Roger Ackroyd

Sidor: 299 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Bookmark förlag, tusen tack! 

"Ett klassiskt låsta rummet-mysterium, där alla inblandade är lika övertygande oskyldiga...som skyldiga.

När en änka i byn King Abbot begår självmord börjar ryktena omedelbart florera. Det ena säger att hon mördat sin make, det andra att hon var utsatt för utpressning och det tredje att hon hade en affär med den rike Roger Ackroyd. 

Redan dagen efter hennes död infaller nästa. Bakom den låsta dörren till sitt arbetsrum mördas Roger Ackroyd, efter att han fått ett brev som avslöjar vem det var som pressat änkan på pengar. 

Hercule Poirot kallas in och läsaren hålls på halster om vem som begått dåden till dess att han ger oss den allra sista detaljen som hans små grå celler uppfattat."

Det är så roligt när jag läser Agatha Christie-böcker och sakta men säkert börjar få minnesbilder av någon filmatisering jag har sett. Berättelsen känns lite vagt bekant men jag är inte helt säker i början utan det ligger bara och kliar i bakhuvudet. Som tur är kommer jag aldrig ihåg hur de slutar, inte heller den här gången.

Den här boken har beskrivits som den bästa kriminalromanen genom tiderna och är ett låst rum-mysterium. Roger Ackroyd mördas i sitt arbetsrum och dörren är låst från insidan. Hur har det gått till och vem kan ha gjort det? Under berättelsen så märker man att väldigt många verkar ha haft motiv, men alla pusselbitar passar inte riktigt in för någon av dem. Jag har verkligen inte lika smarta små grå celler som Poirot har, för det är först i slutet när han radar upp alla sina bevis som jag förstår vart det är på väg. Det är så smart och skickligt gjort, alltihop från början till upplösning.

Dolken från Tunis är nog den Christie bok jag har läst ut på kortast tid. Det var så spännande hela tiden att jag knappt kunde slita mig ifrån den. Ingen av hennes böcker har varit långsamma att läsa men det här var nog ett nytt rekord för mig. Hennes böcker kanske har flera år på nacken men de känns alltid uppfriskande att läsa för här är det inte poliser med alkoholproblem som man får följa. Det är inte jätteblodigt heller utan bara riktigt, härligt nervkittlande.