Originaltitel: A Big Little Life
Sidor: 288 (Häftad)
"Dean Koontz is known for exploring the dark side of human nature in his fiction. But his softer, playful side comes out when he talks about his beloved dog, Trixie, a golden retriever. Trixie had a special place in Dean's heart. And now, in this, his first non-fiction book, Dean opens his heart to his readers to give us memories of Trixie, of the glorious dog who changed him and changed his life.
There's everything in this memoir: adventure, mischief, emotion, and sadness too. Dean will talk with joy about the many gifts Trixie gave him - and the lessons she taught - and he'll talk with sadness at losing his beloved pet. The loss of a dog is a heartbreak that's been experienced by a great many people, and Dean's delving into that loss is a powerful part of this book, and a cathartic experience for those of us who have loved and lost an animal companion. Trixie had a big little life and lives for ever in Dean's heart ... and in these pages."Det här är en underbar liten bok om den otroliga kärleken som kan finnas mellan människor och djur. Dean Koontz beskriver Trixie så levande hela tiden. Det går verkligen att känna hennes livsglädje när man läser, och man märker hur mycket hon betydde för Dean och hans fru.
Jag är en hundmänniska. Jag tycker väldigt mycket om katter också men måste jag välja är jag en hundmänniska. Så den här boken var verkligen en perfekt present att få. Ett stort plus är ju så klart att Koontz är en av mina favoritförfattare. Och jag måste nog säga att han stigit ännu mer i graderna efter den här boken. Jag upptäckte en ännu större dos av humor i hans sätt att uttrycka sig. Med tanke på hur mörka hans böcker vanligtvis är har den inte fått så stort utrymme i det jag läst av honom men här märks den verkligen. Jag sitter och fnissar lite för mig själv många gånger under läsningen.
Förutom Trixie och allt hon för med sig till deras liv så handlar den även en hel del om händelser i Koontz liv innan hon dök upp. Det är jätteintressant för mig att få veta lite mer om honom och hans bakgrund.
Och sen närmar sig slutet och jag får låta bli att läsa bland folk. För den hårda sanningen är att hundar inte har lika långa liv som vi har. När den delen kommer läser jag ut boken under en stund då jag är ensam hemma. Då får tårarna rinna och tankarna fara till min Aramis som fortfarande är så hemskt saknad. Sedan far de till Nitro som jag vet att jag också kommer vara tvungen att säga hejdå till en dag. Men det är som Koontz skriver, man vet vad man ger sig in i, man vet att det kommer en dag då smärtan äter upp en och sorgen river sönder en. Men kärleken och glädjen man får fram tills den dagen gör allt värt det.
En Koontz-bok som jag vågar läsa!! :) Och det tänker jag nog göra också. Även om jag också kommer att gråta. Jag tror att vi alla sysslar med bortträngning när det gäller att tänka på att våra djur lever kortare liv än vi. Och samtidigt är det väl så det ska vara, att vi lever i nuet och bara gläds åt att de är här. Märkligt också att hjärtat alltid lyckas klistra ihop de krossade bitarna för att kunna älska nästa djur som dyker upp. Jag tror att mitt hjärta kommer att nå en gräns för hur många fluffiga farväl det står ut med, men förhoppningsvis dröjer det ett tag.
SvaraRaderaJa den kärleken fylls verkligen på om och om igen trots att det gör så ont när man måste säga hejdå. Men jag är så glad att den gör det för ett liv utan fyrbent sällskap skulle vara så tråkigt och tomt!
RaderaIdag är det hundar för hela slanten! :D Själv har jag letat efter hundar i bokhyllorna och så den här fina recensionen. Jag vill verkligen läsa den här, dels för hans hund och kärleken dem emellan, men också om man får veta lite mer om Koontz själv. Det låter härligt och intressant. :)
SvaraRaderaJag såg dina fina hundomslag :D Den är verkligen jättebra! Hoppas du kommer tycka om den också :)
RaderaVad vore väl livet utan djur? Så fattigt, grått och tråkigt!
SvaraRaderaJag ser mig själv som en djurmänniska, för jag är sådär diplomatisk att jag gillar alla djur. Men katter står mig närmast om hjärtat (ofta missförstådda) och det enda negativa med djuren är att de inte lever så länge, men oj vilken påverkan de har på oss trots det!
Jag hade 3 katter tidigare (nu "bara" 2) och den katten var med mig i 7 år. Han var den enda anledningen till att jag fortfarande andades under många år av psykisk ohälsa. Han liksom höll mig vid liv och gjorde allt värt att stå ut, bara för att få vara med honom. Brukade kalla honom för "Mannen i mitt liv" för det var precis det han var för mig. Men så fort jag tog mig upp ur träsket och livet gick åt rätt håll blev han sjuk och tvingades lämna oss. Värsta dagen i mitt liv, det jag hade gått och våndats för i 7 år. Men jag skulle aldrig vilja ha de åren ogjort bara för att slippa den oerhört smärtsamma tiden. Det var det värt <3
Tror säkert de flesta känner så för sina husdjur, oavsett vilken typ av "djurmänniska" man är!
Det låter säkert dramatiskt och konstigt men jag sitter här idag och njuter av livet tack vare en katt. Hade inte vart här nu om det inte vore för honom.
Otroligt tomt och tråkigt!
RaderaJag förstår precis hur du menar. Det var nästan precis samma sak med Aramis för mig. Jag kunde knappt ta mig utanför huset innan han kom in i mitt liv på grund av panikångest. Men när han kom så fick jag någon att kämpa för, så jag tog mig ut för hans skull, för att han förtjänade det bästa livet någonsin. Och med hans hjälp började jag må bättre och bli starkare. Sedan när jag hade brutit från mitt nioåriga förhållande, flyttat norrut igen, fått praktik/jobb och äntligen en egen lägenhet till mig och hundarna. Då började han visa att han inte mådde bra och efter det gick det fort. Det var som att han ville se till att jag blev stabil, sedan kunde han tryggt lämna. Det var något av det värsta jag varit med om, att säga hej då till honom. Precis som du kallade din katt "Mannen i ditt liv" kallade jag ofta Aramis för min andra hälft.
Så jag förstår verkligen vad du menar. Jag sitter här och mår bra idag tack vare en hund.
Vilka fantastiska berättelser, både Nerdy Books och Vargnatt! Ni fick verkligen varsin ängel i pälskostym hem till er när ni behövde det. Så fint och trösterikt att läsa och underbart att ni mår bra igen!! :)
RaderaJa de kan verkligen vara änglar som dyker upp i precis rätt tillfälle i ens liv <3 :)
RaderaEtt sånt gulligt omslag. Hade passat bra till Omslagsonsdag ;)
SvaraRadera(Men du - kolla rubriken till ditt inlägg.)
Ah tack! Ska fixas :)
Radera