Massmördaren av Richard Lourie

Originaltitel: Hunting the Devil

Sidor: 296 (Inbunden)

"Skriken från mordoffrens anhöriga ekar i rättssalen då Andrej Tjikatilo döms till döden i oktober 1992. Han har befunnits skyldig till 52 mord. Jakten på den ryska massmördaren har varit en mardröm för den rutinerade kriminalkommissarien Issa Kostoev. I sex år har han jagat honom från mordplats till mordplats - en livsfarlig psykopat som inte lämnar några spår efter sig. Slutligen står de öga mot öga och efter ett tio dagar långt korsförhör bryter mördaren ihop och erkänner.

Massmördaren är den sanna historien om Andrej Tjikatilo, en man som ser sig själv som ett offer för sovjetstatens grymhet. Det är en skakande berättelse om våld och skräck mitt i den ryska vardagen."

Usch vilken hemsk bok, vilken hemsk människa. Eller monster snarare. Det här var alltså en bok jag hittade på vindan när jag var hemma i Kiruna i somras. En väldig enkel och ändå lättläst bok om vidriga saker.

Jag hade aldrig hört talas om Andrej Tjikatilo innan jag hittade den här boken. Han började med sina mord 1978, tio år innan jag föddes och blev avrättad 1994 om jag har lyckats läsa mig till rätt information. Är inte det lite underligt ändå? En massmördare som ändå är liksom inom min egen tid, men honom har jag ingen koll på alls. Men Jack the Ripper från 1800-talet, han vet jag minsann en hel del om. Det bara slog mig så underligt det är, hur olika "nyheter" lever kvar så otroligt länge medan andra bara svävar över en.

Det var som sagt hemsk läsning, jag blev både förbannad och ledsen. Frustrerad på att mördaren ser sig själv som ett offer, som att ingenting han gjort är något han är skyldig för egentligen. Det kryper verkligen in under skinnet på mig under läsningen och jag skulle gärna ha slängt boken i väggen några gånger. Det här är ju inte påhittat, det hände faktiskt, den här människan fanns faktiskt och tänkte så här.

Ibland var det lite för mycket historia om Ryssland blandat i allt, jag antar att det är för att man ska förstå samhället och varför Tjikatilo skyllde på det han gjorde, men för mig blev det segt att de läsa de styckena. Däremot tyckte jag att kapitlen som följde kriminalkommissarie Kostoev och hur han gick till väga för att leta sig fram till rätt man var intressanta att läsa.