Parasitus av Christian Johansson

Sidor: 283 (Häftad) 

Recensionsexemplar: Tusen tack till Epok förlag!

"Den tar de svagaste först. 

Den höll honom fast med enkelhet, lekte med honom och han kunde se den nu trots att han blundade. Den var innanför hans ögonlock. Han skrek, men skriket fastnade när den trängde sig in i hans mun och ner i halsen. Nåjdens ord ekade i hans huvud medan den fyllde honom: "Nu ser du. Nu tillhör den dig."

Familjen Billgren lämnade storstan övertygade om att barnen skulle få en tryggare uppväxt ute på landsbygden. De hade fel. Ryktena påstår att något som varit bunden till denna värld i över 150 år lever i mörkret..."

Tänk dig att du, ganska sent en kväll, plockar upp en bok som verkar spännande, men som du inte har sådär stenkoll på vad den handlar om. Tänk dig att du bor uppe i Norrland, i en mindre ort, med mycket skog omkring och det är full vinter utanför fönstret...

Tänk dig att du sakta men säkert inser att den här läskiga, spännande boken utspelar sig i Norrland, under vintern och mörkret, till stor del i skogen...Se sedan hur din sömn flyger iväg någon annanstans den natten du började läsa.
Ungefär så gick det för mig med den här boken, nu utspelar den sig förvisso ännu längre norrut än vad jag är, men det hjälpte inte mig direkt.

Den förstörde min sömn dels för att den var så bra att jag inte ville lägga ner den, dels för att jag inte var beredd på att den skulle vara i den norra delen av landet och härja med sin ondska och sin hopplöshet. Att jag inte var beredd gjorde så att den lyckades påverka mig mer, helt plötsligt var det så nära, så tätt inpå. Mycket utspelar sig i små, små orter och i skogarna utanför Kiruna där jag är född och uppvuxen.

Den passar perfekt att läsa nu under vintern med snön som yr utanför lägenheten. Jag började läsa den en kväll och dagen efter var den utläst, så det går snabbt. För som sagt, den är svår att lägga ifrån sig. Jag bryr mig om karaktärerna och drivs att läsa vidare för att få veta hur det går, för att få veta om allt ordnar sig för familjen, om den här ondskan kan besegras.

Det är skrivet så det kryper in under skinnet på mig, jag känner nästan paniken och frustrationen själv till slut, över att inte veta riktigt vad som pågår och absolut inte veta vem sjutton man kan lita på...