Himmelsdalen av Marie Hermanson

Sidor: 387

"Himmelsdalen är en idyll. Vattendragen är rena och luften är klar. Restaurangen servar nyfångad fisk och personalen tar väl hand om dig. Här kan man vila ut sig och bli sig själv igen. Hit kommer Daniel för att hälsa på sin tvillingbror Max, och när Max ber Daniel att byta plats med honom några dagar ger han till slut med sig. En kort tid på ett naturskönt hälsohem är väl ingen fara?

Men dagarna går och Max kommer inte tillbaka. Och Himmelsdalen är inte alls så trygg som den verkar. Daniel börjar frukta att dalen blir det sista han ser i livet."

Jag köpte den här boken på bokrean i år har jag för mig, så den har fått stå några månader och vänta på att rätt tillfälle skulle komma. Jag minns att jag pratade om den med en kund på förra praktiken, de hade ju ett bokrum och där fastnade vi och pratade om Hermansons böcker, det var efter det samtalet jag äntligen köpte den.
Den var värd väntan kan jag säga.

Det här är en riktigt spännande berättelse, psykiskt spännande. Och frustrerande! Jag tänker mig in i Daniels situation och får nästan klaustrofobiska känslor själv av tanken på att vara fast på ett ställe och inte bli trodd. Det måste vara riktigt hemskt att gå igenom. Så jag sitter på nålar vissa stunder i berättelsen, ibland får jag lite hopp men det krossas snabbt igen och kastar mig tillbaka till nervositeten.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer utan att råka avslöja för mycket, så jag tror jag lämnar det så här: En läsvärd och spännande bok!