En väldigt speciell doktor

För snart 2 år sedan, när höstrusket hade gripit tag om mig som vanligt och jag var nedstämd, föreslog en vän till mig att jag skulle se en ny version av en gammal serie, en serie som handlade om en man som kan resa i tiden, en man som är den sista av sitt slag. Jag följde rådet och förväntade mig väl bara lite tidsfördriv, inget speciellt, jag hade nämligen fångat glimtar av den äldre versionen på tv och inte blivit så imponerad, det handlar så klart om Doctor who.

Sedan dök Christopher Eccleston upp på min skärm, med sitt härliga leende, sin glädje, sin smärta, sin ensamhet och sin kärlek till livet. Och jag var fast. Jag minns att min vän lite roat påpekade min besatthet när han märkte att jag såg flera avsnitt nästa varje dag. 

Doktorn är en utomjording, en timelord som kan resa i tiden tack vare sitt rymdskepp, sin TARDIS. Många gånger har han dykt upp på jorden och räddat människorna utan att de vet om det. 

Då och då byter han utseende och det gjorde mig väldigt orolig när jag fick ta del av det första gången. Jag var säker på att det inte gick att hitta en doktor som hade ett lika charmigt leende som Eccelston.
Jag är glad att jag hade fel, för då kom David Tennant, och han tog platsen som Doktorn med stort D i mitt hjärta. Det är avsnitten med honom som verkligen gett mig en plats att rymma till när jag behöver en paus från livet, då kan jag slå på ett avsnitt, hoppa in i hans TARDIS och flyga iväg genom tid och rum, till något som nästan garanterat inte är lätt eller bara glatt, men det är alltid helt otroligt.

”He's like fire and ice and rage. He's like the night and the storm in the heart of the sun. He's ancient and forever. He burns at the center of time and he can see the turn of the universe. And . . . he is wonderful.”
-  Säsong 3, avsnitt 9 : The family of blood

Den här serien är så mycket mer än bara äventyr i olika tider och på olika planeter, även om det så klart finns spänning, som till exempel med de berömda Weeping Angels som rör sig galet snabbt när man inte tittar på dem och som gjort mig paranoid för alla stenstatyer jag ser, don’t blink!
Men för mig är det främst en berättelse om ensamhet, om kärlek, om svåra beslut och om hopp när allt ser ut att vara förlorat. Doktorn vill aldrig behöva döda sina fiender, han letar alltid efter ett fredligt sätt och en av de saker som påverkar mig så mycket är den sorg och smärta som speglas i hans ögon när han måste ta till andra vägar för att rädda världar och liv. 

Jag minns en replik från ett tidigt avsnitt, när Eccleston fortfarande spelade doktorn, då var han lycklig, eftersom för en gångs skull under hans långa levnadstid behövde han inte förlora någon;

“Everybody lives, Rose! Just this once, everybody lives!”                      - Säsong 1, avsnitt 9: The empty child

Det här är anledningen till att jag är så fäst vid doktorn, trots allt mörker han sett och all ensamhet han upplevt, så älskar han liv! Och när han ler så att hans ögon nås av leendet, då kan man inte låta bli att smittas av den kärleken och glädjen.

Under säsongerna har han hunnit med att byta utseende en gång till, nu senast är det unge Matt Smith som fortsätter att i sin TARDIS hitta de som behöver hans hjälp. Avskedet till Tennant var faktiskt jobbigt för mig, men Smith har gjort ett bra jobb hittills; leendet och de talande ögonen finns där. Men hur bra det än är, så är det i Tennants tolkning min förälskelse är som störst. 

Så, precis när jag behövde det, kom doktorn in i mitt liv.

”The man who makes people better.”
- Säsong 3, avsnitt 12: The sound of drums

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters Doctor Who-helg!