Originaltitel: The Silent Companions
Sidor: 384 (Häftad)
"Newly married, newly widowed Elsie is sent to see out her pregnancy at her late husband's crumbling country estate, The Bridge. With her new servants resentful and the local villagers actively hostile, Elsie only has her husband's awkward cousin for company. Or so she thinks. For inside her new home lies a locked room, and beyond that door lies a two-hundred-year-old diary and a deeply unsettling painted wooden figure - a Silent Companion - that bears a striking resemblance to Elsie herself"Vet ni vad en Silent Companion är? Det visste inte jag innan jag började läsa boken. När de började komma in i berättelsen fick jag googla fram det för att få en bättre bild av hur de kunde se ut. Det visar sig att det i princip är stora dockor i trä. Platta, målade träfigurer. I mina ögon är det dockor. Och helt plötsligt blev den här berättelsen tusen gånger läskigare.
Det ligger en väldigt obehaglig, creepy känsla över historien. Det kryper liksom in under huden och får mig att rysa. Det beror inte bara på träfigurerna, det är så mycket annat som är underligt i huset som Elsie kommer till. Sakta men säkert börjar saker eskalera och samtidigt får man med hjälp av en gammal dagbok reda på vad det är som lett fram till att något ondskefullt verkar gömma sig innanför väggarna.
Jag tyckte jättemycket om den. Det är sån här skräck jag gillar allra bäst. När det lurar bakom hörnen, sakta avslöjar sin närvaro och inte är massa splatter och blod överallt. Purcell lyckades otroligt bra med att få fram precis den rätta känslan.
Nu har min nyfikenhet definitivt väckts så jag kommer skaffa fler av hennes böcker i framtiden.
