"Simon har förlorat sin släktgård och längtar tillbaka till barndomens somrar på södra Gotland. Som andra genera tionens storstadsbo vill han återknyta banden med vad han ser som sin egentliga hembygd. När han får möjlighet att köpa en tomt slår han till, utan att fråga sin sambo Jenny.
Jenny delar inte hans entusiasm inför ett gotländskt sommarhus och motsättningarna växer när han bestämmer sig för att själv bygga huset.Väl där blir Simon snart alltmer isolerad och paranoid. När han inser att tomten, Nidamörkur enligt folktron, ligger på en plats där eldar brann och avrättningar och människooffer ägde rum, växer hans obehag. Husbygget fortskrider, men platsens fasansfulla förflutna tycks stiga ur den steniga heden."
Nidamörkur har varit min lunchbok på jobbet ett tag. Det är en ganska stilla berättelse med en del skräckinslag baserat på den gotländska folktron. Det låter kanske som en underlig beskrivning, stilla och skräck blandat men det är så jag tänker på den.
Det är inte bara skräck utan mycket handlar om Jenny och Simons relation. Hur de kämpar för att nå fram till varandra när Simon köper en tomt utan att ens prata med Jenny först. Jag kommer aldrig riktigt nära karaktärerna och bryr mig inte så mycket om hur det går för dem tyvärr.
Simon åker iväg för att vara med vid husbygget och därefter går det sakta utför. Han börjar se saker som ingen annan ser, blir paranoid och mailen till Jenny blir mer och mer osammanhängande. Men det tar ganska lång tid innan vi når till den punkten. Jag hade nog gärna sett mer av skräckinslagen. Det kan vara bra med en långsam krypande obehagskänsla ibland men den här gången hade jag gärna sett lite mer. När det dök upp var det bra och vissa gånger väldigt nervkittlande.
Men kanske upplevde jag den så för att jag har läst den under så lång tid. Det kan mycket väl vara en anledning till att det kändes lite långsamt och att karaktärerna aldrig blev levande för mig. Det var nog ett dåligt sätt att ta till sig berättelsen på tyvärr.
