Originaltitel: Min kamp och vägen tillbaka
Sidor: 347 (Häftad)
"Min kamp och vägen tillbaka är en självutlämnande berättelse om Tea Gärdlunds tid då hon var utsatt för psykisk och fysik misshandel av sin tonårskärlek. Efter att ha mått dåligt i det tysta under alla år skriver hon nu ner sina minnen som terapi för sig själv - och för att hjälpa andra."Det här blir ett väldigt personligt inlägg, jag kan inte skriva det på annat sätt. För att Tea som skrivit den här boken har rätt, den som varit utsatt för någon sorts våld ska inte skämmas, det behövs pratas om så folk som varit/är där kan se att de inte är ensamma.
Usch vad jag har mått illa medan jag har läst den. Det är vidrigt, allt som Tea utsatts för. Det är vidrigt att det finns saker jag känner igen mig i. Det var därför jag valde att köpa den från henne, för att jag hade en känsla av att det kunde hjälpa mig i min egen bearbetning av det sjuka förhållandet jag var i från sommaren 2016 till sommaren 2017. Fast för Tea var det fysiska mycket värre än det någonsin var för mig. Jag blev indängd i väggar, inlåst och fasthållen så pass hårt att det lämnade blåmärken medan hon hade det tusen gånger värre i den delen och jag är imponerad över hur stark hon är som orkar skriva om det och genomleva det igen.
Men den psykiska misshandeln, det är i de delarna jag kan känna igen mig mest i Teas berättelse.
Hur det är att konstant bli anklagad för att vara ute efter andra killar, att bara vilja ha uppmärksamhet av andra och inte veta hur man älskar någon på riktigt. Att höra hur svår och fel man är, att man ska vara glad att han älskar en för ingen annan kommer göra det. Att allt alltid är ens eget fel. Och när han är våldsam är det ju bara för att han älskar en och inte vill att man ska lämna honom, hur kan man inte förstå det? Att hela tiden man inte är tillsammans behöva vara fast i telefon för att han ska höra så man inte pratar med någon annan kille. Att inte få följa med in på affärer för att han påstod att alla killar bara glodde på en och det var ju ett bevis för att man legat med dem eller att man ville ha deras blickar mer än vad man ville ha honom.
Vet ni vad allt det här gör med en människa till slut? Det gör så man känner sig galen. Det är inte ens en överdrift, det fanns dagar då det kändes som det var något som var på väg att brista i huvudet på mig för att jag inte visste in eller ut längre. Var jag så hemsk som han sa? Var det sant att ingen annan än han verkligen kände mig? Varken min familj eller mina vänner? Han drog till och med in er som läser bloggen, förklarade för mig att ni inte skulle tycka om mig om ni träffade mig i verkligheten. Gjorde allt, inser jag nu, för att isolera mig och få mig att tro att jag inte kunde vända mig till någon.
Flera gånger har jag ljugit för mina kollegor och sagt att jag inte kunnat komma på middagar de hade. Inte för att han rakt ut förbjöd mig att gå, han sa istället "Gå du, MEN då kommer det ju antagligen ta slut mellan oss efter ikväll". Jag hade planerat att hälsa på min pappa påsken 2017, men det var samma sak, ”Åk du, men vi kommer antagligen inte överleva den här helgen då”. Och när man är överkörd, när man är beroende av en människa på det destruktiva sätt jag var, då hittar man på undanflykter till alla andra och stannar hemma, för det blir lugnast så och han är ju den enda som egentligen tycker om en, enligt honom.
Det känns som att det aldrig kommer gå att lita på någon igen efteråt. Jag fick panik bara av tanken efter att det äntligen tagit slut, det var omöjligt att ens föreställa sig att lita på eller vara nära någon, det fick hjärtat att rusa och allt att snurra. Det är först för någon månad sedan, när nästan ett år hade gått, som jag började prata med någon som fått mig att sänka mina murar lite, som fått mig att våga. Och samtidigt som jag läste om Teas osäkerhet inför killar hon träffade när hon och "Peter" gjort slut kände jag igen min egen osäkerhet. För man glömmer vad normalt är. Man glömmer hur det är att inte behöva redovisa allt man gör. Man glömmer hur en vanlig, bra kille är. Det är konstigt för mig att träffa någon som faktiskt vill äta ute eller gå på bio med mig. Och jag vet ibland inte vart jag ska fästa blicken, för mitt ex anklagade mig så mycket för att titta på andra att min spontana reaktion fortfarande är att bara titta ner.
"Jag gick alltid på helspänn, jag önskade att jag inte träffade på någon när jag var på affären för att slippa få skit för det sen. Jag drog mig undan, den enda jag umgicks med under en tid var Peter. Jag vågade inte annat. Då hade han kontroll på mig och jag slapp få alla dess skuldkänslor." - sid. 64
"Men när han och jag började träffas lite mer så visste jag inte riktigt hur man skulle vara i ett förhållande. Visste inte hur det var att ha ett förhållande där våld inte var en del av vardagen." - sid. 164Tack Tea för din viktiga bok, för att du vågar dela med dig. Och om ni är i ett förhållande med någon som inte behandlar er bra, be om hjälp. Ingen har rätt att utsätta dig för kränkningar, våld eller annat beteende som skadar dig. Psykisk misshandel är också misshandel, det kanske inte lämnar blåmärken men det betyder inte att det är okej. Det är inget någon ska behöva stå ut med. Kvinnofridslinjen finns till exempel och är öppen dygnet runt på telefonnummer 020 - 50 50 50.
