Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami

Originaltitel: Nejimaki-dori kuronikuru

Sidor: 740 (Pocket)

"Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid men gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget.

Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontrollen över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit."

Jag ska erkänna att blev ganska nervös när jag drog den här till min tbr-hög för juli månad. Det är en riktig tegelsten och eftersom Murakami kan skriva väldigt underliga böcker var jag inte alls säker på hur det skulle gå. För att göra det lite lättare för mig själv delade jag upp boken, jag räknade att jag skulle behöva läsa ungefär 25 sidor per dag för att ta mig i mål den sista juli.

Nu gick det bättre än förväntat och jag läste ut den några dagar tidigare! Det är en väldigt speciell berättelse. Huvudkaraktären är Toru Okada som lever tillsammans med sin fru och deras katt. En dag försvinner katten och Toru Okada letar efter den på dagarna. Ett tag senare försvinner hans fru. Han får någon sorts förklaring men känner på sig att det inte är hela sanningen. När han försöker hitta henne och ta reda på varför hon egentligen är borta lär han känna några märkliga karaktärer. I vissa kapitel hoppar vi bakåt i tiden för att läsa om några av de här karaktärernas bakgrunder. 

Murakami skriver på gränsen mellan det verkliga och det övernaturliga. Det är svårt att veta vad som egentligen är vad. Många gånger är det nästan drömlikt.

Något som är fantastiskt är att den här tegelstenen aldrig kändes tung att läsa. Det blir inte tråkigt och all den här underligheten fungerar faktiskt väldigt bra. Jag kan egentligen inte förklara handlingen mer för det är bättre att uppleva den själv istället för att få den berättad för sig. Jag tyckte om den och är glad att den inte behöver stå och skrämma mig bland de olästa böckerna längre!

Norwegian Wood av Haruki Murakami

Originaltitel: Norwegian Wood

Sidor: 382 (Pocket)

"När den trettiosjuårige Toru Watanabe hör Beatles-låten "Norwegian Wood" spelas i en sliskig orkesterversion i ett flygplan så är det som om hans huvud sprängs i bitar. Som av en blixt väcks minnet av en kärlek han upplevt i skarven mellan tonår och vuxenhet.

Hon hette Naoko, och var flickvän till en av Torus vänner. När vännen tog sitt liv drev de isär, men när de båda träffas igen av en slump blir han kär och får uppleva en förälskelse som till lika delar är öm, intensiv och omöjlig. Naokos psyke är bräckligt. Hon försvinner till ett vårdhem och Toru bestämmer sig för att vänta, skriva brev och leva för några få korta besök. Samtidigt är han starkt dragen till en studiekamrat, som tydligt visar sitt intresse för honom. Toru lever i förvirring och ensamhet i spänningsfältet mellan dessa kvinnor."

ÄNTLIGEN har jag läst en till bok av Murakami. Det var flera år sedan som jag läste Kafka på stranden. Sedan dess har jag hela tiden sagt att jag vill läsa mer av honom men det har aldrig blivit av. Förrän nu när jag fick en extra liten knuff av en kollega, det behövdes!

Jag gillar verkligen Murakamis sätt att skriva. Det är så levande och samtidigt känns det lite som att allt händer i en dröm på något vis. Det här är ingen fartfylld eller spännande berättelse, men den är full av känslor och försök till att få ett lyckligt liv. Sorglig och smärtsam samtidigt som det finns hopp och kärlek. En härlig blandning av allt.

Det enda jag störde mig lite på var sexscener som dök upp här och där, det kändes inte som att de egentligen hade behövts. De passar inte in med resten av berättelsen, inte i mina ögon i alla fall. Men förutom det var det ett rent nöje att vara tillbaka i Murakamis värld och nu ska det inte gå flera år innan jag läser en tredje bok av honom!