Andarnas labyrint av Carlos Ruiz Zafón

Originaltitel: El Laberinto de los Espíritus

Sidor: 789 (Inbunden)

Serie: De bortglömda böckernas gravkammare (del 4)

Recensionsexemplar: Från Albert Bonniers Förlag, tusen tack! 

"Spanien under Francoregimens mörka år. Ett hemligstämplat uppdrag från säkerhetstjänsten får den egensinniga Alicia Gris att återvända från Madrid till sin hemstad Barcelona. Hennes uppgift är att ta reda på vad som hänt med en av ministrarna i Francos regering, den tidigare fängelsechefen Mauricio Valls, som försvunnit under mystiska omständigheter. Har Valls dunkla förflutna i Montjuic-fängelset hunnit ikapp honom? I sin ägo hade ministern en mytomspunnen bok ur serien Andarnas labyrint, som får Alicia att minnas smärtsamma händelser i sin egen historia. Boken leder henne in i Barcelonas skuggvärld, och till den förtrollande bokhandeln Sempere & söner, djupt inne i stadens hjärta. Men svaren som Alicia finner i bokhandeln sätter inte bara hennes eget liv på spel, utan riskerar också att utsätta de människor hon älskar mest för fara."

Och nu då? Vad ska jag göra med livet? Jag vill inte att det ska vara slut! Den här tegelstenen på nästan 800 sidor var inte lång nog, det var över alldeles för fort...

Det är helt ärligt ett tomrum i mig nu efter att ha sagt hejdå till alla karaktärer för sista gången. Den här serien har fyra böcker. Det går att läsa dem fristående men jag rekommenderar verkligen att man börjar med Vindens skugga, fortsätter med Ängelns lek, sen Himlens fånge och avslutar med den här. Då kommer du få ut så otroligt mycket mer av hela berättelsen. För alla böcker hänger ihop, de går in i varandra och fyller ut de enskilda berättelserna.

Precis som de tidigare böckerna drar den här in mig i den mystiska värld som Ruiz Zafón byggt upp. Det märks inte ens att sidantalet är så pass högt för sidorna bara flyger förbi och jag är fast. Språket är underbart, känslan av mystik och spänning är hela tiden närvarande. Den är grym och vacker på samma gång. Sorglig och full av kärlek. Lycklig och ändå så otroligt olycklig.

Andarnas labyrint är ett perfekt avslut. Den knyter ihop allt på ett mästerligt sätt. Jag är otroligt imponerad över vilket arbete det måste ha varit och hur mycket författaren måste ha hållit koll på redan från början för att kunna göra den här avslutningen. Det hade inte kunnat bli bättre.

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón

Originaltitel: El prisionero del cielo

Sidor: 200 (Inbunden)

Serie: De bortglömda böckernas gravkammare (del 3)

"Det är strax före jul i slutet av 50-talet. Daniel och Bea bor med sin son ovanför bokhandeln, där trotjänaren Fermín är i full färd med att förbereda sitt förestående bröllop. En morgon kommer en gammal man in i bokhandeln och vill köpa en värdefull bok, en ovanlig och exklusiv förstautgåva av Greven av Monte Cristo. Men han tar den inte med sig -– istället lämnar han boken med en dedikation: "Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden." Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier."

Den här serien alltså, som jag är förälskad i den. Jag har fått hem den fjärde och sista delen som recensionsexemplar, då var jag så klart tvungen att läsa ut den här tredje först. Och jag blev inte besviken på den heller, även om den är kortare än tidigare delar och jag har hört flera säga att den inte ska vara så bra.

Tempot är långsamt men det gör absolut ingenting. Det förstärker enligt mig bara den känsla av mystik som omger berättelsen. Det känns nästan som att det här Barcelona är omgivet av dimma och utanför finns ingenting, resten av världen existerar inte. Det är i alla fall så det blir när jag läser, resten av världen bara bleknar bort och allt som finns är historien som Ruiz Zafón målar upp för mig. Jag älskar den känslan!

Nu ser jag fram emot att läsa del fyra, Andarnas labyrint, som är en riktig tegelsten med nästan 800 sidor!

Ängelns lek av Carlos Ruis Zafón

Originaltitel: El juego del ángel

Sidor: 587 (Inbunden)

Serie: De bortglömda böckernas gravkammare (del 2)

"Barcelona på 1920-talet. De fördömdas stad.

Den unge David Martín har bosatt sig i ett gammalt förfallet tornhus i stadsdelen El Raval. Han arbetar som journalist men skriver också skräckromantiska berättelser och är på väg att slå igenom som bestsellerförfattare. Men allt blir inte som han tänkt sig. Hans liv förmörkas av en olycklig kärlekshistoria. Och det kontrakt han tecknat med förläggarna Barrido och Escobillas visar sig vara ett slavkontrakt.

En dag får David ett brev, med ett lacksigill i form av en ängel, från en mystisk man som kallar sig Andreas Corelli. Han påstår sig vara förläggare och ger David ett erbjudande som han inte kan motstå: han vill att David ska ägna ett år åt att skriva en bok åt honom, en bok av ett slag som världen aldrig tidigare skådat. I utbyte ska han få en stor summa pengar - och kanske något annat?

Är det djävulen eller en ängel som David ingått avtal med? Corelli tycks dyka upp överallt i hans liv, och tycks veta allt om honom.

I det hus där David slagit sig ner har det tidigare bott en annan författare, som ingått samma avtal med Corelli som David - och som sedan hittats död, kanske mördad. David börjar forska i fallet - och är snart fångad i en gåtfull och mardrömslik labyrint ur vilken det inte tycks finnas någon utväg."

Vad glad jag är att jag äntligen tog tag i att läsa den här! Jag fullkomligt älskade första delen, Vindens skugga, och vet inte varför det tagit så lång tid för mig att fortsätta. Men nu är det äntligen gjort.

Jag var lite orolig att den här boken inte skulle vara lika bra som första. Så är det ju ofta när man har läst en jättebra första del i en serie, kan resterande böcker verkligen leva upp till den? För Ängelns lek var det i alla fall inga problem! Den var otroligt bra!

Språket är underbart, stämningen är magisk och det är en spännande berättelse. Och framförallt, det är en berättelse om böcker, om språket, om ord och hur mycket de kan betyda. Hur kan jag göra annat än älska det?

Huvudkaraktären David är egentligen inte så lätt att tycka om alla gånger. Han uppför sig på sätt som jag inte alltid förstår och är ganska tvär i sitt uppträdande mot en del personer. Men ändå är det omöjligt att inte bry sig, att inte vilja veta hur allt ska sluta och jag sitter hela tiden och hoppas på att det ska bli en lycklig sista sida. Ibland är det som att jag inte andas medan jag läser, bara för att det är så spännande och jag sitter på nålar.

Har ni inte läst de här böckerna ännu så har ni verkligen något att se fram emot! Nu ska jag bara skaffa Himlens fånge och sen invänta fjärde och sista boken som kommer ut senare i år.

"Jag hade lärt mig läsa och skriva långt före de andra barnen i vårt kvarter. Där mina skolkamrater såg svarta obegripliga streck, såg jag ljus, gator och människor. Orden och den mystik som låg bakom dem fascinerade mig och gav mig nyckeln till en gränslös värld." - sid. 44

Marina av Carlos Ruiz Zafón

Originaltitel: Marina

Sidor: 264 (Pocket)

"I maj 1980 försvinner plötsligt femtonårige Óscar från sin internatskola i Barcelona. Under sju dagar och sju nätter vet ingen var han är.

Allt börjar hösten dessförinnan, när Óscar smyger in i ett övergivet hus och hittar en gammal klocka som tar honom tillbaka i tiden. I huset träffar han också Marina och hennes far, som båda bär på en tragisk hemlighet. Marina tar med Óscar till den närliggande kyrkogården, där något märkligt sker en gång i månaden, den fjärde söndagen klockan tio på morgonen. En beslöjad kvinna kliver ner från en hästdroska, lägger en ros vid en namnlös gravsten och stannar endast en liten stund innan hon försvinner.

En dag bestämmer Marina och Óscar sig för att följa efter den hemlighetsfulla damen. Hon beger sig ner i djupet av stadens underjordiska labyrint. Där börjar deras äventyr."

Herregud vilken berättelse! Det blir helt jäkla magiskt när man kombinerar Zafóns otroliga språk med en berättelse som innehåller allt från kärlek till lite skräck. Den var verkligen underbar.
Tidigare har jag läst Vindens skugga av författaren och den älskade jag. Jag trodde nog inte att det gick men jag gillar Marina ännu mer, den passar mig som handen i handsken.

Jag plockade äntligen upp den efter att ha läst att historien var ganska läskig på någon blogg, jag minns inte exakt vilken nu. Det hade jag inte riktigt förstått tidigare, jag trodde att den var lite åt det övernaturliga hållet men inte så mörk. Så när jag fick läsa det blev jag så klart extra nyfiken.

Och det blev ju som ni förstår en fullträff. Det är vackert, finstämt, hemskt och sorgligt. Den har allt, den är perfekt!