"Den 3 augusti 1962 ringde Döden på dörren till 12305 Fifth Helena Drive i Los Angeles. Morgonen därpå hittades Marilyn Monroe död i sitt hem, bara 36 år gammal. Det blev årets nyhet, större än Kuba-krisen några veckor senare. Och spekulationerna började. Under de snart fyrtio år som gått sedan dess har många försök gjorts att teckna hennes levnadsöde: ett övergivet och ensamt barn utan fotfäste i livet, psykiskt labil mor, okänd far, fosterhem, en kanske alltför snabb lysande karriär - i filmer som "Herrar föredrar blondiner", "Flickan ovanpå", "I hetaste laget" och "De misanpassade" - drogmissbruk, olyckliga äktenskap, aborter och förtal.
Den här boken är något helt annat. Den ger sig inte ut för att vara en biografi. Det är en storslagen och inlevelsefull roman, där Joyce Carol Oates ger röst åt barnet, kvinnan och den undergångsdömda celebriteten. Ett närgånget porträtt av en känslig och begåvad ung kvinna som skapar och omskapar sin identitet på ett till sist förödande vis. Kanske på sitt sätt det sannaste vittnesmålet någonsin om Norma Jean Baker, som av Hollywood stöptes om till den amerikanska drömflickan - dyrkad världen över.
Iskalla inblickar ges i en filmindustri som både när och förtär sina offer, liksom långt ifrån smickrande bilder av de mäktiga männen i Monroes liv: Joe DiMaggio, Arthur Miller, John F Kennedy och många andra."
Alltså. Den här boken. Den här jäkla boken. Jag har haft den stående i bokhyllan i några år och har verkligen sett fram emot att läsa den. Jag har varit säker på att jag skulle tycka om den. Det är Oates och jag brukar fastna för hennes böcker. Dessutom är den baserad på Marilyn Monroes liv, hur skulle det kunna bli fel?
Det visade sig att det faktiskt kan bli väldigt fel. Enda anledningen till att jag läst ut den här tegelstenen är för att jag läste den med två andra tjejer på Instagram och vi kämpade oss igenom den tillsammans. Ingen av oss tyckte om den men vi tog oss igenom den.
För det första stör det mig otroligt mycket att inte veta vad som är hämtat från verkligheten och vad som är påhittat. Det är ganska känsliga saker som skrivs om i berättelsen och det skulle kännas bättre för mig att veta vad som faktiskt är sant. Jag fick också känslan ibland av att författaren inte tycker om Monroe. Jag vet inte om den känslan kommer av att hon försöker få fram att Monroe inte tyckte om sig själv?
Dessutom känns det som att jag har läst flera hundra sidor som bara handlar om sex. Och ytterligare några hundra som handlar om övergrepp och utnyttjande. Och återigen, utan att ha en susning om vad som är sant.
Boken lämnar mig med tusen frågetecken och jag ångrar att jag inte bara läste en biografi om Monroe istället. Jag ska försöka hitta någon bra att läsa nu i efterhand. Det blev en riktigt stor besvikelse och den kommer inte ens få bo kvar i min bokhylla.
