Originaltitel: A Big Little Life
Sidor: 288 (Häftad)
"Dean Koontz is known for exploring the dark side of human nature in his fiction. But his softer, playful side comes out when he talks about his beloved dog, Trixie, a golden retriever. Trixie had a special place in Dean's heart. And now, in this, his first non-fiction book, Dean opens his heart to his readers to give us memories of Trixie, of the glorious dog who changed him and changed his life.
There's everything in this memoir: adventure, mischief, emotion, and sadness too. Dean will talk with joy about the many gifts Trixie gave him - and the lessons she taught - and he'll talk with sadness at losing his beloved pet. The loss of a dog is a heartbreak that's been experienced by a great many people, and Dean's delving into that loss is a powerful part of this book, and a cathartic experience for those of us who have loved and lost an animal companion. Trixie had a big little life and lives for ever in Dean's heart ... and in these pages."Det här är en underbar liten bok om den otroliga kärleken som kan finnas mellan människor och djur. Dean Koontz beskriver Trixie så levande hela tiden. Det går verkligen att känna hennes livsglädje när man läser, och man märker hur mycket hon betydde för Dean och hans fru.
Jag är en hundmänniska. Jag tycker väldigt mycket om katter också men måste jag välja är jag en hundmänniska. Så den här boken var verkligen en perfekt present att få. Ett stort plus är ju så klart att Koontz är en av mina favoritförfattare. Och jag måste nog säga att han stigit ännu mer i graderna efter den här boken. Jag upptäckte en ännu större dos av humor i hans sätt att uttrycka sig. Med tanke på hur mörka hans böcker vanligtvis är har den inte fått så stort utrymme i det jag läst av honom men här märks den verkligen. Jag sitter och fnissar lite för mig själv många gånger under läsningen.
Förutom Trixie och allt hon för med sig till deras liv så handlar den även en hel del om händelser i Koontz liv innan hon dök upp. Det är jätteintressant för mig att få veta lite mer om honom och hans bakgrund.
Och sen närmar sig slutet och jag får låta bli att läsa bland folk. För den hårda sanningen är att hundar inte har lika långa liv som vi har. När den delen kommer läser jag ut boken under en stund då jag är ensam hemma. Då får tårarna rinna och tankarna fara till min Aramis som fortfarande är så hemskt saknad. Sedan far de till Nitro som jag vet att jag också kommer vara tvungen att säga hejdå till en dag. Men det är som Koontz skriver, man vet vad man ger sig in i, man vet att det kommer en dag då smärtan äter upp en och sorgen river sönder en. Men kärleken och glädjen man får fram tills den dagen gör allt värt det.
