Eden av Monica Sabolo

 

Originaltitel: Éden

Sidor: 277 (Inbunden)

"I ett reservat för ursprungsbefolkningen, inklämt mellan en motorväg och uråldriga skogar, bor femtonåriga Nita. Motorvägen kantas av plakat som efterlyser försvunna flickor och skogen skövlas av skogsbolag. Nita drömmer om att ta sig därifrån, ända tills jämnåriga Lucy flyttar in i grannhuset.

Några månader senare försvinner Lucy. Det dröjer två dagar innan hon hittas vid foten av ett träd, naken och täckt av sår. Ingen vet vad som har hänt, och Lucy har slutat prata. Snart upptäcks spår efter mystiska ritualer i skogen och när fler attacker sker börjar det viskas om hämndlystna skogsandar med rakbladsvassa näbbar och klor. I sina försök att ta reda på vem som gett sig på Lucy hamnar Nita själv mitt i händelsernas centrum."

För ungefär ett år sedan läste jag Summer av Monica Sabolo och det var en bok som gav mig mersmak. När jag såg Eden dyka upp i bokhandeln och läste baksidan blev jag direkt intresserad och kände att även det kunde vara en bok för mig.

Jag skrev om Summer att den hade en drömsk känsla över sig. Eden har inte det, istället ligger det något obehagligt över berättelsen från början. Det finns så mycket ilska, frustration och sorg. Huvudkaraktären Nita bär på alla tre. Hon tillhör ursprungsbefolkningen och ser hela tiden sin skog skövlas, ser hur de vita inte bryr sig om marken som tillhör hennes folk. Ser hur de vita männen utnyttjar, kidnappar och mördar ursprungsbefolkningens kvinnor utan att någon bryr sig. 

Boken handlar mycket om kvinnorna och hur utsatta de är. Nita följer på nära håll hur hennes klasskompis Lucy försvinner och hittas täckt av sår i skogen. Jag tycker om berättelsen och känner verkligen Nitas frustration över att inte ha kontroll över livet. Känslan av att inte kunna lita på polisen som borde finnas där för att skydda men som inte verkar engagera sig så mycket egentligen. 

Det är allvarliga ämnen som blandas in med lite mystisk och jag tycker det är gjort på ett bra och lättläst sätt. Känslan av att vilja läsa mer från Sabolo har bara blivit starkare nu efter två böcker.

Läsuppdatering

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Originaltitel: We Need to Talk About Kevin

Sidor: 439 (Pocket)

"Strax före sin sextonde födelsedag skjuter Kevin ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Hans mamma, Eva, är den enda som inte är förvånad över det som hänt. 

Ända sedan Kevin var nyfödd har hon anat att något inte står rätt till med sonen, men ingen har lyssnat på hennes varningar. Efter morden försöker Eva bygga upp sitt liv igen, och under tiden skriver hon brev till maken Franklin, som hon inte längre lever med. Äntligen ska hon få ge sin version av hur hon upplevt Kevins uppväxt, och hon gör det med svart humor och en nykter blick."

Vi måste prata om Kevin är en bok jag hört otroligt mycket gott om under åren. Jag har velat läsa den hur länge som helst och blev riktigt glad när jag hittade den på secondhand. 

Det är en tung bok som tagit mig ovanligt länge att läsa ut. Jag har fått läsa andra böcker samtidigt för att ha något lättare att bryta av med. Det går inte att sträckläsa Evas brev till sin make, det är för jobbigt och många gånger frustrerande. Kevins pappa har gjort mig smått galen ibland när han vägrar se alla varningstecken som hans son uppvisar. Samtidigt är det sorgligt att Eva inte lyckades knyta an till Kevin när han föddes. Det finns så många "tänk om..." i berättelsen. 

Det är nästan synd att jag inte läst den tillsammans med någon annan för det finns så mycket att prata om. Hur skulle man själv reagerat om man var Eva? Hur blir människor onda? Är det ondska som finns i Kevin sen födseln, eller är det uppväxten, är han helt igenom ond? Det är nog en perfekt bok för en bokcirkel.

Jag tycker den är riktigt bra. Den har lyckats beröra mig på många olika sätt under berättelsens gång. Det är verkligen ingen feelgoodläsning och slutet var en hjärtekrossande överraskning. Jag har blivit lite mer kräsen angående vilka böcker som får bo kvar i bokhyllan; Vi måste prata om Kevin har definitivt en plats där. 

Svinet av Åsa Grennvall

 

Originaltitel: Svinet

Sidor: 200 (Inbunden)

"Serieromanen Svinet är ett ensembledrama om ett svin och hans kvinnor. En halvung man med oförlösta konstnärsambitioner framlever sina dagar i en nutida svensk storstad, där han kastas mellan högtflygande hybrisattacker och våldsamma utfall av dålig självkänsla. 

Hans aggressiva mindervärdeskomplex drabbar främst kvinnorna omkring honom; den uppburna men ångestridna författarinnan han vägrar lämna bakom sig, hennes socialfobiska väninna som barrikaderat sig i sin ingrodda lägenhet och Svinets egen mor, som gör allt för att inte uppröra sin känslige son. När han lär känna en flicka i väntrummet till psykakuten och snabbt börjar ta kontrollen över hennes liv dras banden mellan personerna åt likt en strypsnara och berättelsen blir till en norénsk mardröm."

Jag blev tipsad om den här serieromanen av Snowglitter Books. Hon skrev att jag nog skulle kunna känna igen mig en hel del i berättelsen och var även noga med att påpeka att det därför fanns många triggervarningar. Jag blev glad för både tipset och omtanken! 

Svinet är en väldigt mörk historia. Om en man som utnyttjar alla kvinnor i sin närhet. Det spelar ingen roll om det är vänner, flickvänner eller familj. Han tar det han vill ha och skiter i vad som händer med dem som hamnar i hans väg. 

Det finns verkligen mycket jag känner igen mig i. Den charmiga rollen man får lära känna först, det mörka som sen kommer smygande för att till slut ta över helt. Anklagelserna om otrohet, humörsvängningarna, skitsnack om tidigare förhållanden, känslan av att tassa på tå över ett minfält för vad som helst kan få något att explodera igen. Det är en otroligt tung berättelse. Samtidigt är den en lättnad att läsa för den visar att mina upplevelser inte bara var jag som överdrev eller var för känslig. 

Illustrationerna i den är råa, ärliga och väldigt passande till vad som utspelar sig på sidorna. Det är inte bara svinet man reagerar på i boken heller. Flera av kvinnorna mår riktigt dåligt och har självskadebeteenden. Vissa av dem har destruktiva vänrelationer till varandra och så finns svinets mamma som lyckas vara både blind för och väldigt medvetet om hur hennes son är. Hennes tankar i slutet av boken fick mig att tänka på Vi måste prata om Kevin som jag läste ut för några dagar sedan.

Det är en stark, träffande och obehaglig serieroman.

Tisdagstrion - Kroppen

 

Dags för en ny tisdagstrio inne hos Ugglan & Boken. Veckans tema är kroppen! Jag har fått gräva lite i böckernas handling för att lyckas med den listan. Av de tre böcker har jag läst två och den tredje väntar i hyllan. 

Allt för min syster av Jodi Picoult handlar om Anna som är genetisk match till sin äldre syster som lider av leukemin. Det innebär att Anna får gå igenom operationer och transfusioner för att rädda sin syster. Men till slut får hon nog och vill ha rätten över sin egen kropp. Jag har inte läst den ännu men vill verkligen göra det snart. Har hört att den ska vara otroligt bra. 

Nio månader av Cia Sigesgård handlar om det som är många pars största lycka. En tid när så mycket förändras i kvinnans kropp. Men det här är ingen lycklig, trevlig historia. Det är en lite novell på 25 sidor som man kanske inte ska läsa om man är gravid.

Sändebudet av Yoko Tawada handlar om en framtid där de äldres kroppar är starka och friska medan de ungas är svaga och sjukliga. 

Polcirkeln av Liza Marklund

 

Originaltitel: Polcirkeln

Sidor: 375 (Inbunden)

Serie: Stenträsktrilogin (del 1)

"Stenträsk i Norrbottens inland, tidigt 1980-tal.

Fem tonårsflickor träffas en gång i månaden för att diskutera litteratur. En av dem försvinner spårlöst. Fyrtio år senare hittas hon, naken och huvudlös, inmurad i ett brofundament. 

Wiking Stormberg, pojken som flera av flickorna var förälskade i under skolåren, är idag polischef i Stenträsk. Han utreder mordet på sina forna klasskamrat. 

De fyra kvinnorna i bokcirkeln, som de kallade för Polcirkeln, återförenas julen 2019 för första gången sedan kamratens försvinnande. För Wiking står det snart klart att något i flickornas relationer utlöste det våldsamma brottet. Frågan är vad, och vad han själv hade för del i det."

Jag har läst en annan bok av Liza Marklund tidigare men det är många, många år sedan. Jag har inget direkt minne av den och kan inte riktigt jämföra på något sätt och se om hennes skrivsätt har ändrat sig. Däremot kan jag säga att jag verkligen gillar Polarcirkeln.

Det handlar om ett försvinnande, ett brott. Och visst får man följa polisen som utreder fallet litegrann. Men allra mest tycker jag det handlar om de fem flickorna, både tiden innan försvinnandet och hur de fyra som finns kvar är när de träffas igen flera år senare. Det finns så mycket som skaver i deras grupp och det är intressant att följa det utifrån. Jag hade däremot inte velat vara med i deras bokcirkel, det verkar inte ha varit speciellt trevliga träffar på slutet. 

Karaktärerna är inte nödvändigtvis lätta att tycka om. Jag har en favorit bland tjejerna som verkligen känns snäll och äkta. De andra är mer komplicerade. Det är inte något dåligt utan gör istället så att berättelsen får flera lager där mycket döljs bakom det ytliga de visar upp. 

Jag är glad att det här ska bli en trilogi och längtar efter nästa del!

Augusti Wrap Up