Originaltitel: Själv: kraften i egentid
Sidor: 263 (Inbunden)
"Linus Jonkman gräver sig nu ännu djupare ner i det mänskliga behovet av att få vara för sig själv: Självsamhet är konsten att njuta av sitt eget sällskap. Det är en plattform för dagdrömmar, grubblerier, kreativitet, och analys. Fast främst är självsamhet en känsla som gör att egna stunder blir en njutning och en källa ur vilken vi hämtar de bästa av våra tankar."För några år sedan läste jag författarens tidigare bok Introvert: den tysta revolutionen och jag tyckte verkligen bra om den. Det fanns så otroligt mycket jag kände igen mig i och det var skönt att läsa om det och inse att man inte är knäpp eller ensam om att trivas bra i sitt eget sällskap och i tystnad.
I den här boken pratar han mer om självsamhet. En positiv ensamhet. Då man kan slappna av, låta tankarna löpa fritt och inte alltid vara uppkopplad eller social. Något som kan vara viktigt vare sig man är introvert eller extrovert.
Han tar upp hur det ser ut i olika kulturer. Där USA till exempel ligger högt i att man ska vara högljudd och ta plats, medan Finland är ett mer introvertvänligt land. Han skriver också om hur det verkar vara något hemskt att ha tråkigt ibland nu för tiden, att föräldrar kan bli oroliga om deras barn sitter och gör "ingenting", medan barnen själva kan ha det riktigt bra och låta fantasin leva ut i såna stunder.
Det är väl ganska självklart att jag kände igen mig mycket i den här boken också. Jag tycker om självsamhet (som författaren valt att kalla det). Då jag får slappna av efter den sociala dosen på jobbet och bara vara mig själv.
Jag visste faktiskt inte att Finland ses som ett introvert land, hade aldrig tänkt på det. Att vi här uppe i norr kanske ses som mer introverta än resten av landet kunde jag väl däremot lista ut.
"I norr finns det mer av det sinnelag som finländarna har, det sociala kontraktet kring att tystnad mellan två människor inte är obekväm och att tystnad inte behöver fyllas med ord." - sid. 201Jag kanske skulle passa in perfekt i Finland?
