Mitt älskade lilla monster

 Jag har fortfarande inte förstått det, men mitt älskade lilla monster, min Nitro, har somnat in. 

I tisdags, den 29:e, var vi till veterinär på en allmän koll eftersom han hade hunnit fylla 12 och drack väldigt mycket vatten och inte riktigt kunde hålla tätt så länge. Det gjorde ett ultraljud på hans mage och de upptäckte någon sorts utväxt på mjälten. Om den var godartad eller elak kunde de inte säga utan en stor operation och om den var elak var det antagligen för sent att göra något åt den. Vi kände att det inte var rätt mot Nitro att tvinga honom gå igenom något sådant. Så vi bestämde att vi skulle ge honom en fantastisk ålderdom och skämma bort honom. Vi trodde ändå att vi hade mer tid.

Den 31:a när jag kom hem med honom runt halv åtta efter jobbet var han som vanlig. Han röjde runt i soffan, sprang ut på balkongen och kollade läget, åt sin mat, blev klappad. Nästan en timme senare föll han bara ihop vid sina mat- och vattenskålar. Jag var ensam med honom och fick panik, bara skrek hans namn rätt ut. Det är ett mirakel att veterinären i telefon förstod mig för jag bara grät när jag försökte förklara vad som hade hänt. 

En av mina fantastiska systrar kom på en gång och körde oss till veterinären. Han var vid medvetande hela tiden men hade ingen kraft kvar i kroppen. Veterinären kollade honom och sa att han var på väg in i chock, att det mest troligt var den där utväxten som spruckit och det snällaste mot honom skulle vara att få somna. 

Så min bästa vän, min älskade vovve, fick somna in. Jag är trasig. Jag är i chock. Jag vet inte vad jag ska göra. Han var min ständiga följeslagare. Vi gick igenom allt tillsammans. En stor flytt från Värmland, att Aramis somnade in, det vidriga förhållandet jag fastnade i, vi började tillsammans om och lärde oss lita på min nuvarande sambo och Nitros husse. Vad ska jag göra utan dig nu? 

Allt här hemma påminner om dig. Dina leksaker, dina skålar, dina mediciner, din handduk, dina sovplatser. Du är överallt och ändå är du inte här och så fort jag vaknar kommer tårarna tillbaka. Vi älskar dig och saknar dig. Vi förväntar oss hela tiden att se dig på dina vanliga platser och sorgen som slår till när vi inser att du inte är där är fruktansvärd. Jag hoppas du har det bra nu och att Aramis hälsade dig välkommen. Du kommer aldrig någonsin glömmas bort.