Originaltitel: Midnight Rose
Sidor: 586 (Inbunden)
" Elvaåriga Anahita, från en förnäm men fattig indisk familj, inleder en livslång vänskap med den viljestarka och bortskämda prinsessan Indira. Anahita följer med Indira till England som hennes ledsagerska just innan första världskriget bryter ut. I England träffar hon Donald Astbury, motvillig arvinge till den avsides belägna herrgården Astbury, och hans intrigerande mor.
Nittio år senare möter vi den unga amerikanska filmstjärnan Rebecca Bradley. Hon har världen för sina fötter, men när hennes turbulenta förhållande med den lika välkände pojkvännen tar en oväntad vändning blir hon lättad när hon inser att hennes kommande filmroll där hon spelar debutant på 20-talet för henne långt från offentlighetens ljus till ett avlägset hörn av den engelska landsbygden. Strax efter att filmproduktionen startat på det nu förfallna Astbury Hall dyker Ari Malik, Anahitas barnbarn, oväntat upp, sökande efter svar från sin familjs förflutna. Han och Rebecca börjar tillsammans avslöja de hemligheter som hemsökt släkten."
Jag tror jag kan ha gått in med alldeles för höga förväntningar på den här boken. Det är så många som sagt att den är fantastisk och den bästa av Rileys böcker. Och den är bra, jag har tyckt om lässtunderna och varit intresserad av berättelsen.
Men jag har ändå ett litet stygn av besvikelse i hjärtat för det blev inte en fullpoängare för mig. Jag gillar serien om De sju systrarna mycket mer än Midnattsrosen. Jag tycker karaktärerna i serien känns mer levande än de som är med här. Nutidsberättelsen höll mig inte alls lika fångad som dåtidsberättelsen, det kändes inte som att jag drogs in lika mycket som jag förväntade mig helt enkelt.
Den är bra, bara inte lika bra som jag trodde att den skulle vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar