"På en namnlös ö sprider sig glömskan som en epidemi. Saker har börjat försvinna från ön, och strax där på även ur människors minnen. En dag finns det inte längre några fåglar, en annan inga mera rosor. Romanen berättas av en ung författare vars redaktör är i fara och behöver hennes hjälp för att undkomma. Tillsammans inser de att hennes skrivande kan vara det enda sättet att bevara det förflutna och alla minnen på."
Det känns som att jag ofta säger något liknande när jag har läst en japansk författare; det här är en ganska stillsam berättelse. De har ett speciellt sätt att skriva och föra fram sina historier. Och det är ett sätt som verkligen fungerar för mig. Jag tycker om det.
Letar man action får man leta någon annanstans. Trots att det händer saker är det ingen fartfylld bok. Det som sker det sker i sitt eget lilla tempo och trots att det finns inslag av fara och risker blir det aldrig direkt nervslitande spänning.
Det handlar mycket om minnen, vad saker har för betydelse och samtidigt även till stor del om vad som händer med de som sticker ut, de som inte passar in i de styrandes bild av vad som är okej. Jag blir aldrig uttråkad, språket flyter på fantastiskt bra och jag dras in i berättelsen. När sista sidan är läst känns det som att jag har sett det på film.
Jag är glad att den var precis så bra som jag trodde att den skulle vara.
Oj, den lät verkligen intressant.
SvaraRaderaDet är den!
Raderaintressant, tyckte om boken
SvaraRaderaKul att du också gillade den!
Radera