"Ulrika står på tå och kikar in genom sommarstugans fönster. Allt är i minsta detalj som hon mindes det. Det hemtrevliga vardagsrummet med sina randiga soffor, sjömanskistan, den vita gungstolen, jugendlampan, vägghyllan som löpte runt hela rummet fylld av småsaker...
Det var som att se rakt in i det förflutna och i ett slag kommer allt tillbaka till henne; grannfamiljen som var så lätt att förälska sig i, deras dotter som var hennes första riktiga vän. Fylld av minnen tar Ulrika sina två pojkar med sig och går för att visa dem barndomens magiska plats, till musselstranden. Blå och pärlemorskimrande skärvor krasar under fötter. Här vilar hemligheter, livets ljuvlighet och farlighet har stämt möte. Men Ulrika vet inte om det. Inte förrän pojkarna gör ett skrämmande fynd..."
Det här är tredje boken jag läser av Marie Hermanson och jag tycker verkligen att hennes böcker har en sorts drömsk känsla över sig. Det är svårt att förklara närmare men just drömsk tycker jag är det mest passande ordet.
Det är en vardaglig berättelse men med något obestämbart över sig. Trots att den inte har något övernaturligt eller mystiskt i handlingen. Det handlar om människor som är med om olika saker i barndomen. En liten flicka försvinner och är borta några dagar innan hon dyker upp igen, ingen vet var hon varit och hon pratar inte.
Ulrika som är huvudkaraktären var där som barn när flickan försvann och nu minns hon allt igen som vuxen. Samtidigt får man följa någon annan som har helt andra kopplingar till det som hände.
Jag tyckte om den och fastnar för den där känslan, som att man följer med i någons dröm.
Det här var den första av Marie Hermansons böcker som jag läste - och jag älskade den! Sen dess har jag läst det mesta av henne. En riktigt bra nutida berättare, tycker jag.
SvaraRaderaJa hon skriver verkligen speciellt :)
Radera