En hunds bästa vän av W. Bruce Cameron

Originaltitel: A Dog's Journey

Sidor: 316 (Häftad)

"Buddy är en snäll hund som inte vill något annat än att ta hand om sin tonårstruliga matte Clarity. Gång på gång måste han rädda henne ur olika knipor. När de en dag skiljs åt blir Buddy desperat - vem ska nu ta hand om Clarity?

Det här är en hjärtvärmande historia om hopp, kärlek och oändlig tillgivenhet. Är det verkligen vi människor som tar hand om våra husdjur, eller är det i själva verket husdjuren som tar hand om oss?"

Det här är en riktigt fin och känslosam bok. Läsaren får följa hela berättelsen ur hundens perspektiv och jag bara varnar er, ha näsdukar i närheten för här är det risk att tårar rinner.

För mig började det ganska tidigt i boken och sedan fanns det tillfällen med jämna mellanrum då jag fick lägga undan den, andas och samla mig lite innan jag började läsa igen för att undvika vattenfall från ögonen. Det var jag ganska beredd på eftersom det handlar om en hund, jag känner mig själv så pass mycket!

Vi får alltså följa Buddy när han ska ta hand om sin nya människa, Clarity (eller CJ som hon kallas ofta). Kärleken mellan dem är så fin att läsa om, speciellt när jag får läsa den ur Buddys ögon. Han tycker så mycket om sin människa och ser det som sin uppgift att skydda henne. Clarity har det inte lätt hemma. Hennes mamma är en hemsk självupptagen skitstövel, om jag ska uttrycka mig milt. Jag avskyr henne så mycket och har verkligen blivit arg på henne under läsningen.

Clarity hejar jag på. Hon mår inte bra och har en del problem med ätstörningar, så jag sitter bara och hoppas att allt ska ordna sig för henne. Det är så sorgligt att läsa om det genom en hunds ögon också. Han förstår ju inte varför hon spyr inne på toan, bara att det gör henne ledsen och inte är bra och att han inte kan göra något för att göra det bättre.

Det var en bergochdalbana av känslor och jag tyckte jättemycket om den.