Ett brev

Kära Ångest,

du har verkligen varit närvarande den här veckan. Det känns som ett mirakel att jag fortfarande står på benen efter din framfart. Det blev mycket ett tag och du såg din chans.
Jag brukar beskriva dig på lite olika sätt. Ibland är du en järnnäve som tar tag om allt som ryms i min bröstkorg och klämmer till, håller fast. Och hjärtat slår i förtvivlad panik för att överleva tills du släpper taget. Ibland tänker jag mig dig istället som giftet från en spindel som bor innanför mina revben. Då och då, kanske när hon känner sig hotad, får hon för sig att sticka mig och när giftet far runt i mitt blod, då tar du över och gör det svårt att andas.

Den här gången har du varit båda. Det är länge sedan jag har fått ta dagarna ett andetag åt gången så här. Du har haft mig i ditt grepp och när du väl fått tag är det så lätt för dig att börja påverka annat också. Du börjar viska om hur värdelös jag är, hur förbannat dum i huvudet jag är som tror att jag kommer få behålla glädjen jag har hittat hos en annan människa, jag är inte värd att få vara glad, att ingenting jag gör i mitt liv är bra. Du kanske bara viskar men när du väl bestämt dig räcker det för att överrösta logiken och lugnet.

Nu börjar dagarna på den här veckan äntligen ta slut och jag hoppas att du försvinner med de sista timmarna. Jag är trött på att dela kropp med dig. Jag behöver få andas igen, hjärtat behöver få slå lugnt och det går inte när du är här. Jag vet att du har lärt mig mycket under åren, jag är antagligen starkare nu än jag hade varit utan dig och jag förbannar dig inte längre för att du kom in i mitt liv.

Men jag är trött, så nu får du gärna dra åt helvete ett tag, vi vet ju båda två att vi ses igen någon annan gång.



-------------------------------------------------------------------
Ni får ursäkta det mindre positiva temat den här lördagen, men veckan har som sagt varit jobbig och jag behövde få lätta på trycket i bröstet på något vis. Det här hjälpte för stunden i alla fall och jag hoppas det släpper helt snart.