Där regnbågen slutar av Cecelia Ahern

Originaltitel: Where rainbows end

Sidor: 432 (Pocket)

"Rosie och Alex har alltid varit bästa vänner. Närmare bestämt sedan de var sju år gamla och började skicka lappar till varandra i klassrummet. De håller ihop i vått och torrt, och delar allt: hemligheter, födelsedagar, fyllor. Ända tills de skiljs åt. Ett år senare ska Alex komma hem till Irland för att gå med Rosie på hennes studentbal, men han missar flyget och ingenting blir någonsin som förut...

Allt eftersom åren går lyckas Rosie och Alex hålla kontakten trots stora avstånd, nya relationer och ständiga missförstånd. De slutar dock aldrig att undra om det någonsin kommer att bli de två."

Jag gillar ju verkligen Ahern. Om du bara kunde se mig, Tack för alla minnen, Gåvan, alla är böcker som fått mig att sitta med leenden på läpparna och tårar i ögonen. De böckerna är magiska, vackra, roliga och sorgliga på en gång.

Så jag förväntade mig att tycka något liknande om den här. Men jag måste erkänna att jag inte tycker om den alls. Jag blir bara irriterad och frustrerad på hur de hoppar fram och tillbaka, hur de väntar i flera, flera år med att erkänna att de har känslor för varandra. Jag håller på bli tokig när jag läser. Det är tur att den är väldigt lättläst och att det var enda boken jag hade med mig på flyget mellan Luleå och Stockholm och samma på hemvägen, det var nog enda anledningen att jag orkade läsa klart den faktiskt.

Tyvärr inte alls min grej. Mitt exemplar är en gammal pocket-version, den finns nu som nyare och då heter den Love, Rosie istället. Jag är ganska säker på att den finns som film också men jag är väldigt osäker på om jag kommer att se den.