Behandlingen av Mo Hayder

Originaltitel: The Treatment

Sidor: 435 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från snälla Modernista, tack! 

"En man och hans hustru hittas inspärrade i sitt eget hem på en stillsam bostadsgata i södra London. De är gravt uttorkade och de har blivit fastbundna och brutalt misshandlade. Mannen är nära döden.

Men det ska bli värre: deras åttaåriga son saknas. När kriminalinspektör Jack Caffery kallas in visar det sig vara omöjligt för honom att förhålla sig kylig och objektiv till brottet; likheterna med händelser ur hans eget liv är alltför stora. Och när han gräver djupare i fallet - samtidigt som han försöker hålla ihop sin tillvaro, trots de alltmer omskakande avslöjandena om hans eget förflutna - så börjar den verkliga mardrömmen..."

 Åh Hayder, du har gjort det igen. Hon har skrivit en riktigt, vidrig, spännande, äcklig och hemsk bok. Som det är omöjligt att lägga ner för att det är så gripande och, ja just spännande hela tiden.
Jag gillar den här serien mer än Walking Man-serien som hon också skriver, i alla fall av det jag läst hittills. Både Fågelmannen och nu Behandlingen går snabbt under de bästa böcker jag plockat upp, medan Ritual och Hud också var riktigt bra, men inte i samma klass.

Det är mörkt, skitigt, så otroligt hemskt och rysningsframkallande från sida ett. Det gäller båda det fall Caffrey håller på med i nutid och i det förflutna där hans försvunna bror fortfarande spökar. Mo Hayders ord kryper in under huden på mig som läsare och det finns ingen chans att jag ska lyckas läsa det här och förbli oberörd.
Jag uppskattar att vi faktiskt får veta väldigt mycket av vad som egentligen hände brodern i den här boken, även om huvudpersonen själv kanske inte får riktigt lika mycket information om det. Men det var något jag var lite orolig för skulle dras ut på väldigt länge, och det hade mest gjort mig frustrerad.

Det finns perioder då jag, precis som i Fågelmannen, måste pausa. Jag måste ta mig tillbaka till verkligheten. Det känns lite som att jag varit under ytan för länge och behöver hämta luft. För den här berättelsen rör väldigt jobbiga ämnen, det är barn som far illa på alla sätt. Och det går inte att ignorera att det faktiskt är sånt som händer i verkligheten också, det är då andningspausen behövs.

Men trots det, eller kanske är det just därför, för att Hayder inte väjer för att dra med läsaren ner i de mörkaste vrårna av människopsyket. så är hon nu en av mina favoritförfattare. Jag ser redan fram emot nästa bok.