Stallo av Stefan Spjut

Sidor: 591

"Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler - att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.

Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen. Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd . Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt."

Hm. Ja ni. Hur ska jag...vad ska jag...Den här boken gör mig förvirrad!

Det som gjorde mig riktigt nyfiken på den här boken var att det skulle handla om mystiska väsen här uppe i mina hemtrakter. Jag är faktiskt i Kiruna just nu så det var lite mysigt att läsa de delar som utspelar sig i Kiruna, gatunamnen och allt sådant som jag vet vart det ligger. Det gav boken en mer verklig känsla.

Och jag gillar idén! Att det finns något i skogarna här uppe som vi inte vet om, som vi inte borde veta om och inte borde gräva i. Men..det blir aldrig sådär otroligt spännande som jag hoppades att det skulle bli. Jag blev förvirrad flera gånger under läsningen. Ibland hoppar synvinkel mellan olika personer när det blir nytt kapitel, och speciellt när det hände från Susso till hennes mamma tog det ett tag för mig att förstå att det hade skett ett byte av person.

Det här var lite som med boken Vätten jag läste för ett tag sedan. Jag vill så gärna tycka att den är jättebra, men det stannar på att det var okej läsning.