Evig natt av Michelle Paver

Originaltitel: Dark matter

Sidor: 240

"Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London - han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. 

 Jack känner sig malplacerad i gruppen av unga, privilegierade män som haft en uppväxt helt olik hans egen, men här finns också löftet om ett annat liv. De korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik, mycket långt ifrån Londons smutsiga dimma. 

Men den arktiska sommaren är kort. Varningstecknen finns där från början - vem är den mystiske mannen som Jack skymtar på klipporna? Expeditionen är otursförföljd. En efter en tvingas dess medlemmar ge sig av, och till slut är bara Jack kvar. Det betyder fyra månader, ensam i mörkret. Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån, och snart fryser havet. Då kan Jack inte längre lämna lägret. Men Jack är inte helt ensam - någon vandrar i mörkret där ute..."

Det här är en bok jag sett mycket om på bokbloggar och blev så intresserad att jag plockade upp den på biblioteket sist jag var där.

Att läsa den här på vinterkvällar, ensam hemma, var kanske inte det smartaste jag kunde välja att göra. Igår när jag låg och läste en stund på eftermiddagen, så somnade när jag när lagt boken åt sidan. Bara för att vakna upp i total panik av att katten kom gående uppför trappan..jag hörde bara stegen i sömnen och var säker på att det var något helt annat. Något mörkt och ondskefullt från boken.

Men det är ju och andra sidan ett bra betyg för en bok! Att den kryper in under skinnet på mig så pass mycket att den faktiskt påverkar mig även när jag har lagt undan den.
Och det här var en spännande läsning, först irriterade jag mig lite på Jack, men det gick över ju längre in i boken jag kom. Jag är helt övertygad om att jag aldrig hade klarat mig på en expedition som de här killarna ger sig ut på, mitt psyke hade inte överlevt en evig natt utan möjlighet att ta sig till folk.
Uppvuxen i Kiruna så är jag ju van vid mörka vintrar, men där finns det i alla fall alltid människor i närheten. Och trots det så kunde mörkret verkligen göra en deppig, det var mörkt när man vaknade och mörkt när man kom hem från skolan.

Det är en del panikkänslor som letar sig fram när man läser Pavers berättelse, det går att känna den otroliga rädslan som Jack till slut går runt med. Och det kramar verkligen åt om hjärtat.